För fem år sedan föddes en väldigt speciell liten kille

I morgon för fem år sedan så kom världens bästa Movitz till världen. En dag fylld av lycka men också så mycket oro. I sista graviditetsveckan hade vi gjort ultraljud och upptäckt att någonting var väldigt väldigt fel med hans ena njure.
Jag minns den där bilresan hem efter ultraljudet. Hur jag gick sönder. Jag minns precis korsningen strax efter Karolinska. Hur jag bara rasade ner i ett svart hål av skräck.
Varenda gång jag åker förbi den där korsningen så känner jag samma hugg i magtrakten.
Aldrig i hela livet att jag kommer att ta den ungen för givet.
Och inte någon av de andra två heller.
Tack fina Movitz för den insikten. Om att ingenting är självklart. Att varje dag är ett mirakel med dessa underbara ungar.

Så han kom. En liten fågelunge, som alla mina barn. Liten och fin. Med världens vackraste största ögon. Frågande, bedjande. ”Du tar väl hand om mig, mamma?” ”Vi fixar väl det här?”

Såklart vi gjorde. Vi inte bara fixade det, han blev en alldeles speciellt envis liten krabat. Stark som en oxe. En kille som går sin egen väg. En hungerpojke, som han säger själv. Hungrig på kärlek, på lek, på bus, på mat och hela livet.
En klätterpojke som inte är rädd för någonting.
Som vet att han klarar vad som helst. Bara man får tillräckligt med kramar och mys mellan varven. Och det får han.
Det får han sannerligen, min älskade Movitz.
Grattis på femårsdagen!

(Foto: Juliana Wiklund)