”Man vill ju inte klassa som galen”

Här är dagens kolumn i Metro – apropå psykisk ohälsa.

”Man vill ju inte klassas som galen.”
Så sa en vän till mig. Hon hade drabbats av psykisk ohälsa. Sömnbesvär, nedstämdhet, ångestattacker. Men hon drog sig för att söka hjälp. Ja, ens för att tala om det.
Till mig viskade hon i ett hörn på ett kafé. ”Man vill ju vara stark och kompetent, klara sig själv, du vet.”

Läs hela här och kommentera gärna.

2 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Jamen visst är det så! Vad skönt att du skriver om det, för jag känner mig faktiskt med jämna mellanrum lite som din väninna. Man vaknar med ångest på natten och kan inte somna om, oroar sig för en massa saker helt i onödan, känner att man skulle vilja få sjukskriva sig en vecka med recept: samtal med klok person/terapeut och skogspromenader!

    Och ju äldre vi blir, desto värre känns det. Är man 20, singel och barnlös, är det ok att gråta sig till sömns några nätter i sträck i ren ungdomlig existensiell ångest, men är man 42, gift och har ansvar för små barn, då finns det ingen tid för tårarna och kanske blir det bara värre av det…

    • Åsa. Livet går upp och ner. Ibland kör tankarna runt i huvudet på en så att man tror att de ska bränna hål på skallen. För mig har det varit jobbigast vid dödsfall och relationsproblem. Svåra sådana. Blandat med missbruk. Kanske skulle du faktiskt se om du kan hitta någon att prata med. Bara man får ut tankarna, sätter ord på dem, så blir det lite lättare. Det blir inte lika trångt i huvudet, om du förstår. Promenera är också fantastiskt bra. Jag kände det som om jag fick ner sorgen i benen. ”Där kan den ligga och slaska runt i vinterskorna”, tänkte jag. När jag gick och gick och gick för att inte bli tokig av sorg. Och en dag lättade det. Det tog tid, men det blev lättare. kram.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.