På söndag, strax efter nyheterna klockan 09, så ska jag vara med i Tv4:s Nyhetsmorgon med proffsiga Annika Jankell och prata om det här med psykisk ohälsa.
Varför är det helt okej att säga att man har ont i foten eller magen – men helt tabu att berätta att man har ont i själen?
Precis som med missbruk (som för övrigt är klassificerat som en psykisk sjukdom, visste ni det?) så måste vi våga prata om det här. Bort med skammen, bara, bort, bort, bort!
Vi måste våga prata om ångestar och sömnbesvär och oro och andra mänskliga grejer lika odramatiskt och vardagligt som om det vore vilken mat vi ska ha till middag.
Fiskpinnar med borderline. Köttbullar med höstdepressioner.
För alla har sitt.
Det vet ni redan.
Alla har sin skit.
Och om jag möter en människa som säger att de aldrig någonsin varit deppiga eller haft ångest eller sömnsvårigheter eller gått igenom en livskris, så blir jag lite rädd.
För det är inte normalt.
Banne mig.
Allt annat är däremot fullt normalt och väldigt mänskligt. Och det måste finnas plats och utrymme för oss alla.
2 kommentarer
Så sant.
Vi måste våga prata om det. Bort med skammen och bort med skulden. Alla mår dåligt någon gång i bland, vissa mår dåligt under väldigt långa perioder, vissa är psykiskt sjuka. Vissa kan hantera sina sjukdomar, vissa blir friska.
Ätstörning eller missbruk är extremt vanligt, men nästan alla som lever med problematiken känner sig väldigt ensamma, just för att det är näst in till förbjudet att prata om det. Och det går att bli kvitt skiten, jag vet, jag har oxå varit där och i dag pratar jag om det.
Härligt att höra Lilla Q, att du kan prata om det. Jag tror vi måste snacka om det tills det pratas så mycket så folk tröttnar på det, haha. Då kanske vi har kommit ända fram. När folk säger ”jamen det var väl ett himla tjafsande om det där med psykisk ohälsa, kan vi prata om NÅGONTING annat?” Ungefär så. Och alla som för samtalet, som du, är guld värda, för det kommer att öppna upp så många andra. Jag märker det hela tiden, att det finns ett stort behov av att få öppna sig, att berätta att ”jaa, jag också!” Det är en sådan befrielse för många. kram!