(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)
Jag fick ett litet ledset brev från signaturen KF-R som berättade att hon hade gett en docka till ett barn. Barnet tyckte mycket om dockan. Men det gjorde inte mamman, som tyckte att den var ”ful”, och därför plockade undan den.
”Är det så nuförtiden, att det är föräldrarna som ska bestämma över vilka leksaker barnen får leka med? Kan inte barnen åtminstone få ha sina saker ifred?”, undrar brevskrivaren.
Naturligtvis ska det inte vara så här. Det är klart att barnen själva ska få välja vad de vill leka med. Barnen vet inte ens vad ”ful” betyder om inte deras föräldrar lär dem det. Och när jag tänker på frågan inser jag att det handlar om mycket mer än en docka.
Jag tycker att föräldrarna håller på att överstajla sina barns liv i dag. Jag vet inte om det är för att vi har sett för många inredningsprogram på tv och läst för många Family living-tidningar – men hela trenden börjar gå överstyr. Det tävlas i barnrumsinredningar och stajlade barn föräldrar emellan. Som om den som har snyggast barnrum, coolast kläder på ungarna och mest designade leksaker vinner.
Varje år lägger svenska föräldrar 4,5 miljarder kronor på barnrumsinredningar. Det är 4 590 kronor per familj. Nästa år blir det alltså lika mycket till. Det är ofattbart mycket pengar, speciellt i kristider.
Och det är ingen hejd på inredningshetsen. Lite färg på väggen eller en fondtapet hit eller dit är blaha blaha. Det ska helst vara efter ett särskilt tema, ett djungelrum, en piratborg, ett stall, ett sagoslott eller en rymdraket.
Självklart hejas allt det här på av fackhandeln. Alla vet att man kan tjäna bra med pengar på föräldrar och deras dåliga samvete.
Som småbarnsförälder kan jag bli alldeles trött av det här. Ibland vill jag bara ställa mig mitt i ett överstajlat rum och skrika: Ni måste skämta!
Men sedan går jag hem och gnager på naglarna och tänker att röran i barnens rum säkert skulle bli mycket mindre rörigt med en fondtapet och några lådor för förvaring…
Jag kan sätta mig på barnens sängar och tänka att jag kanske borde ringa en hantverkare ändå, en som kan snickra ihop ett rymdskepp på ett par dagar. Det kanske vore lösningen på allt. Men sedan ser jag ungarnas fina teckningar och de slitna gosedjuren och tänker nejminsann!
För baksidan av allt det här stajlandet är ganska allvarligt: Barnen får inte vara barn. De får inte utveckla sin egen fantasi, sin personlighet och de kan inte leka fritt.
I stället tvingas de lära sig att somliga leksaker är ”fula”. De måste vara överdrivet rädda om sina dyra kläder och skor och sina tvåtusenkronors designerhyllor i barnrummet för att inte tala om schablonmålningarna på väggarna som mamma och pappa svettades över i en hel vecka. Somliga barn får inte ens sätta upp sina teckningar, för då förstör de helheten (!).
Visst är det kul att göra det fint för barnen ibland. Men vi vuxna borde nog fundera ett slag på varför vi gör det. Är det för barnens skull? Eller är det för vår egen skull? Eller är det för att imponera på någon annan?
