(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009.)
Min äldste son var bara tre månader gammal när jag hysteriskt ringde upp hans pappa på mobilen:
”Du, tänk om han blir mobbad i skolan!”
Egentligen är det inte så konstigt. Vi människor är flockdjur, helt beroende av varandra. Som en präst sa till mig en gång: ”Inte ens Jesus kunde hjälpa sig själv på korset.” Att bli utstött är det värsta som kan hända oss.
Enligt en undersökning i Aftonbladet blir hundra tusen svenska skolbarn mobbade varje dag. Varje morgon går de till ett krig – där det är alla mot dem.
Kan man som förälder göra något för att förebygga att barnen blir mobbade? undrar Ulla i Umeå.
Tja, det är väl ingen höjdare att flytta till ett nytt område en vecka före skolstart, direkt. Det gjorde mina föräldrar. Tanken var god. Mina separerade föräldrar skulle börja om på nytt nere i Malmö. Vi skulle bli en hel familj igen – och dessutom var Malmö en ganska barnvänlig stad, sa pappa.
Men det var en sanning med modifikation.
En mullig, närsynt invandrare från Stockholm var en perfekt hackkyckling, för dem som behövde en. Och de andra, de som nog var snälla, hade känt varandra sedan dagis. De hade redan hittat varsin bästis som de satt bredvid och fnissade åt hemligheter med. Jag hamnade obönhörligen utanför.
”Ja, jag tänker i alla fall ligga och krypa i buskarna runt skolan tills mina söner tar studenten!” sa jag till min man.
Han tittade upp från tidningen.
”Har du sett hur buskarna runt skolgårdarna ser ut? Jag vet inte vad ungarna gör med dem, men det är knappt ett löv kvar. Ligger du och kryper där kommer någon att ringa polisen.”
”Jamen, då infiltrerar jag klassrummen. Jag sätter på mig en bakåtvänd keps och nerhasade byxor och lär mig det rätta tugget.”
”Älskling, du är vacker som en dag – men inte ens med en total extrem makeover kommer någon att tro att du är sju år.”
Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang eller förolämpning.
”Flourtant, då! Jag kan gå omkring och ge barnen sådana där roliga röda tabletter och se till att de borstar tänderna. Då gör jag två flugor på smällen. Det är ju skitbra!”
Min man suckade och skakade på huvudet. Nej visst nej, de slutade visst med sånt på sjuttiotalet.
”Då hyr vi in livvakter. Två till varje barn.”, sa jag och tryckte ner tidningen pekfingret.
Min man pekade på högen med räkningar – som om vi skulle ha råd.
”Och förresten, tror du inte att han kommer att bli ännu mer mobbad då?”
”JAMEN, VAD SJUTTON SKA MAN GÖRA!?”
Nu lade min man ner tidningen och smekte min hand över frukostbordet.
”Älskling, det finns inte så himla mycket man kan göra. Vi får nog bara försöka se till att det inte är våra barn som mobbar någon annan.”
”Hur då?”
”Visa för ungarna att det är okej att vara annorlunda. Försöka att inte snacka skit bakom andras rygg, även om det är svårt ibland.” Han skrattade. ”Och förklara att om du tar hand om dina vänner så får du vänner som tar hand om dig. I övrigt får man göra en Astrid Lindgren.”
”En Astrid Lindgren?”
”Ja, hon sa ju alltid: ”Man kan inte piska fram något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.”
