Jag skriver inte chitc lit. Det gör jag verkligen inte. Jag försöker skriva romaner som berör. På djupet. Och jag gräver i mig själv för att hitta det som kommer närmast smärtpunkten.
Men de hamnar tydligen i ett fack som heter Bekännelseromaner. För att jag är kvinna. Och då hamnar det långt ner på listan över vilka romaner som ska recenseras först.
Men nu har äntligen DN:s Lotta Olsson recenserat. Jag är en stor beundrare av detta proffs, så det gör mig mycket varm i hjärtat.
Så här skriver hon:
”Hillevi Wahl skriver sakligt och skickligt om hur lätt det är att glida över i missbruk och självdestruktivt beteende.”
Och i själva huvudtexten:
”Jag skulle inte heller ha kastat mig över ”Hungerflickan” eller ”Jag ska bara fixa en grej i köket” om jag hade trott att de bara handlade om ätstörningar respektive alkoholism. Bevare mig, vad tråkigt! Men en del böcker som handlar om människors misslyckanden är så oerhört trösterika – att få läsa om någon annan som också har känt sig som om livet bara slinter en ur händerna, som om alla andra klarar av att leva normalt utom en själv. Bokbranschen talar om en genre böcker som är delvis självbiografiska, som Hillevi Wahls ”Hungerflickan” – men en välskriven roman kan ge precis den känslan.
Fast man ser det inte på baksidestexten. Nej, man måste hålla lite i en bok först. Man vill läsa lite, bläddra en smula, få en känsla för vad just den här boken kan berätta.”
Visst är det fint. Recenserad i Dagens Nyheter. Wow.
