”Visst gör det ont när vi inte når fram till våra barn”

Jag fick ett så fint mail från en kompis.
Han har lite äldre barn än jag, men skriver om det här som jag har pratat om en del, om att man ibland måste ta sig tid och jobba sig fram till sina barn, för att komma nära igen:

”Visst gör det så ont när vi inte når fram till våra barn. Eller när de inte når fram till oss, för det händer ju också. Man ser hur de försöker och försöker, precis som små sniglar som snabbt drar sig tillbaka om man råkar röra deras små känselspröt. Men om man har tålamod (och det behöver man mycket av, i synnerhet när de kommer upp i tonåren) och låter dem komma ut själv och liksom nosa sig fram, så kommer kramigheten och förtroendena tillbaka igen.
Ja, du ser, nu fick du även mig att bli filosofisk…
Tack ska du ha.
Trevlig Valborg och en skön Första maj till dig och de dina.”

Visst är det ett vackert brev? Tänkvärt – och med en sådan fin liknelse mellan små sniglar med sina känslospröt. Precis så kände jag mig när jag var tonåring. Så skör och snabb att dra mig inom mitt skal igen när världen blev skrämmande.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.