…jag går mest på intressanta föredrag, när jag slipper ut ur huset. Jag vet inte om det är åldern eller bara att man blir mer krävande, allteftersom.
I tisdags gick jag och lyssnade på fantastiska idésprutan och min stora förebild Amelia Adamo, på Nobelmuséet.
Vi hade bara träffats lajv en gång tidigare – då höll hon på att köra över mig och Lykke (i barnvagnen) med sin bil.
”Det där glömmer jag aldrig!”, sa Amelia.
Men vi blev vänner på en gång och i tisdags fick hon ett signerat ex av Hungerflickan och blev så glad, så glad. Vi pratade om att göra något ihop, vi får se hur det blir med den saken.
Men föredraget då? Jo, Amelia är ett sådant superproffs som talare, entreprenör och entertainer och berättar öppenhjärtigt om sitt liv, till både damernas och herrarnas stora förtjusning.
Hon säger att hennes största tillgång i livet har varit ”en glad liten kropp”.
Haha.
Ja, det är inte att förakta. Nu är hon 63 (det går inte att fatta!) och har fortfarande en glad liten kropp.
