Som en askungesaga

Nu ringer de från alla håll och vill att jag ska vara med i stora intervjuer. Jag blir så glad, så glad, och någonstans mellan tangentbordet och disken och soppåsen och blomvattnandet, så slår det mig:
Det är som en askungesaga alltihop.
Banne mig.
Och så kommer de.
Tårarna.
Som efter en förlossning. En bokförlossning.
Förlösande.
Sådär så jag måste sätta mig en stund och hämta andan.
”Fatta vad stolt pappa skulle ha varit”, tänker jag.
Och så gråter jag lite till.
För att jag är så glad.
Och stolt.