”Tack för att du orkar”, skriver Maria.
Sådär har jag själv sagt till andra kvinnor. Som orkat kämpa och tjata.
För vad är egentligen nytt? Nej, ingenting kanske. Om man ska vara krass. Och ändå blir jag så häpen och sorgsen efter varje ny historia jag hör.
Jag vet att vi kvinnor är så rädda att kallas tjatkärringar.
Man vill ju inte vara tjatig, man vill ju inte vara ett offer, man vill inte skvallra och man vill inte vara frigid och tråkig. Man vill ju vara kul, proffsig och rolig, en tjej som är vass i replikerna och med ett rejält lager skinn på näsan, en i gänget – en av grabbarna kanske till och med.
Men vi kommer aldrig att bli en av grabbarna. Hur mycket vi än låtsas.
Hur mycket vi än försöker smälta in och dra samma grova skämt.
Och jag vet, så länge man är mitt i det, så är det svårt att lyfta blicken och se hur mönstren egentligen ser ut. Man måste komma utanför ett tag för att inse hur sjukt allting faktiskt är. Det är som vilket medberoende som helst.
Och jag vet faktiskt inget bättre sätt än att påminna alla om hur det ser ut. Nu, i dag, fortfarande.
För det är många som vill glömma och sopa undan det som har varit. Så många skämskuddar som hålls upp, både av män och kvinnor.
Jag har varken tid eller ork att gå omkring och bära på några skämskuddar. Jag säger som Mia Skäringer: Jag har bestämt mig för att vägra skämmas. Så jag tjatar gärna. Som trebarnsmamma är jag ganska van vid det.
Jag är gärna en vandrande tjatkärring. En stolt sådan.
