”Sextrakasserierna tystas ner”

Så här säger journalistförbundets ordförande med anledning av min krönika:

”Med anledning av den debatt om sexuella trakasserier i teaterbranschen har även Journalistförbundets tidigare undersökning om hur de visstidsanställda har det på redaktionerna aktualiserats. 2004 presenterades 30 vittnesmål från mediebranschen som innehöll historier om sexuella trakasserier, utbrändhet och rädsla för att prata om sin situation. En situation som inte har blivit bättre säger Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.”

Jag ser på många av kommentarerna i Metro och inte minst i Dagens Media att det jag beskriver ifrågasätts. ”Skrönor”, säger många. Eller ”det har aldrig hänt mig alltså har det aldrig hänt någon annan heller”.

Låt mig svara.
Skrönor? Nej, tyvärr. Bara de senaste dagarna har jag fått höra vittnesmål från antingen kvinnor som själva har blivit utsatta eller kvinnor som har tröstat kollegor som blivit utsatta. Eller kvinnor som har lyssnat till män berätta om hur de supit ner och utnyttjat kvinnor.
Det handlar inte om oskyldiga flirtar utan grova övergrepp som skulle rubricerats som våldtäkter eller till och med gruppvåldtäkter om de hade blivit anmälda.
Men det har de inte blivit. Kvinnornas egen skam har varit för stor. Och killarna jobbar fortfarande kvar som reportrar, fotografer – eller chefer.

Och det där andra argumentet, om att ”jag har minsann jobbat i branschen i femton år och har aldrig…”
Det är som att säga att ”jag har aldrig blivit våldtagen så då har det nog inte hänt någon annan heller.” Då, måste jag tyvärr meddela, är man faktiskt en vandrande förnekelseprocess.
Det är bara att läsa Journalistförbundets rapport, så ser ni hur det ser ut. Fortfarande.

Och jag tror mig också veta att vi kommer att få höra mycket mer om detta framöver. Mycket, mycket mera.