Jag får ofta frågan om vad jag som missbrukarbarn hade behövt. Nästan alltid tycks frågeställaren förvänta sig att jag ska säga stora saker, som att någon kunnat ordna så jag fick komma till ett fosterhem.
Men så var det inte för mig. Jag känner snarare tvärtom. Jag önskar att jag bara hade blivit sedd lite oftare.
Jag har just läst barnläkaren Lars H Gustafssons fantastiska bok ”Gå med dig – om glädjen i att vara medmänniska”.
Han säger så mycket klokt, som slår an i mig:
”Jag har mött många barn med liknande bakgrund och barn med andra traumatiska upplevelser bakom sig. De svek som de upplevt från vuxenvärlden har ofta fört med sig en rädsla för nära relationer. Barnet vågar inte riktigt lita på någon och kan därför inte knyta an på allvar, eftersom det befarar ännu ett svek som det inte känner sig kunna klara av.
Just för dessa barn är flyktiga möten, där någon stannar upp vid vägkanten, ser barnet och byter några ord i all anspråkslöshet, nödvändiga om de ska kunna överleva och gå vidare, trots allt.”
1 kommentar
Verkligen klokt! För några år sedan föreläste jag mycket om att växa upp med missbruk, och till lärare som helst ville ha en färdig paketlösning på hur de skulle hjälpa just dessa barn, brukade jag säga: Hälsa på ALLA barn. Säg deras namn och se dem i ögonen.
Inte så revolutionerande kan tyckas, men som Lars H skriver, så kan det ha en avgörande skillnad.