Inskolningen av båda storkillarna går jättebra. För dem. Men inte för mig. Jag glömmer väskor och påsar överallt. I dag var det dagispersonalen som fick springa och leta efter Movitz påse med sovkudde och vattenflaska.
Jag är så fokuserad på barnen att själva grejerna liksom bara flyger runt.
Jag har inte huvudet med mig.
Huvudet och magen och hela kroppen är full av känslor.
Tre månader med barnen har satt sina spår.
Jag saknar dem så fort de är utom synhåll.
Mina älskade fina underbara ungar.
Och nu sitter jag här med tårar trillande nerför kinderna.
Men de är kanske så det ska vara.
Det är tur att det är fredag så jag får en chans att tokkrama dem hela helgen.
Och nu ska jag torkar tårarna och sätta mig och skriva fakturor. Häpp.
2 kommentarer
Här är en mamma till som fäller tårar. Att tiden hemma med barnen är slut, att ekorrhjulet startar.
En stor som gråter och en liten som skriker. Lämnandet tufft. Personalen är fantastisk. Mina tårar trillar.
Hämtar. Glädje. Barnen har haft det bra. Stor har blivit firad eftersom födelsedagen precis passerats. Stolthet. Fått en drake. Lilleman lite mer avaktande. Mammas värsta rädsla, är han anklagande?
Mamma myser med älsklingsmaten, tacos till lunch. Lång köksdans till Zlatan-låten. Lilleman lyser, sjunger. Mammas hjärta lagas och läks, sakta sakta.
Åh fina fantastiska du!
Jag förstår hur det känns. Jag har en 6-årig dotter som nu i veckan börjat i skolan. Hon är ensambarn med två föräldrar som inte klarade av att leva tillsammans. Saga har alltid varit en väldigt försiktig tjej,lugn,känslig och i nya miljöer blir hon väldigt iakttagande nästan lite tillbakadragen. Efter en stund lossnar det och hon kommer nästan alltid igång att leka när kalasen lider mot sitt slut.
Jag har självklart funderat mycket på hur skolstarten kommer att bli.
Idag när jag hämtade min prinsessa och såg henne på skolgården,i full färd med att prova styltor,hopprep m.m., då blev jag lugn.
Jag studerade min älskade tjej på håll och såg lyckan och styrkan i hennes ögon och kroppsspråk.
När vi satte oss i bilen började hon bubbla om utflykten dom gjort på förmiddagen och hur en flicka i hennes klass glömt drickan hemma och hur då min Saga räckt upp handen och erbjudit halva sin flaska med vatten. Orden sprutade ur munnen på henne och ögonen glittrade.
Jag tittade på Saga och frågade om hon trivdes i sin nya skola. Då tittar min 6-åring mig djupt in i ögonen och säger:
”Mamma , jag är så lycklig. Jag trivs så himla bra här. Jag är verkligen så lycklig.”
Då började mina tårar trilla och jag får självklart förklara för min fina känsliga tjej att mamma inte är ledsen utan bara , just sådär lycklig.
Trots att min lilla tjej är ett skilsmässobarn,har vi kunnat ge henne en fin uppväxt med en massa trygghet. Och det känns fantastiskt fint.
Stor kram till dig och ett stort tack för att du delar med dig av ditt liv med din fina familj.