Lykkeliten stod på näsan i går i farstun och slog upp halva näsan. Hon ser ut som hon varit i ett krogslagsmål. Usch, läskiga grejer.
Men jag minns ju, att det är så det är, med ettåringar (och treåringar med, för den delen). Det är så när de håller på att lära sig nya grejer. Som att gå. De har en envishet som är beundransvärd. Hon ska upp och ner för trappan hundra miljoner gånger om dagen, upp och ner, upp och ner, upp och ner- inte minst när hon är så trött så hon stupar.
Många gånger hänger hon i en hand i min eller Gunnars tillskyndade händer, eller i järnstaketet om hon hunnit greppa det. Som en cirkusartist i trapetsen, fångad i sista stund. Jättelycklig och med tungan hårt koncentrerad i munnen.
Och sedan på det igen.
Upp och ner. Upp och ner.
Hela tiden lite bättre, lite säkrare, lite fortare.
Jag kan inte låta bli att förundras över ungarnas envishet.
Tänk om vi vuxna var lika envisa och ihärdiga.
Tänk om vi inte gav upp så fort.
Vad skulle vi inte komma åstadkomma då?
