Jag älskar Facebook!

Många tycker att det är så anonymt att umgås via Facebook, men som vanligt blir det vad man gör det till. Jag har fått flera nya, fina vänner tack vare FB.
Annette och Kenneth, till exempel, som visste att jag hade sommarställe i Roslagen. Två helt fantastiska människor som har hjälpt oss måla vindskivorna, skriva ut viktiga papper och låtit barnen åka brandbil.
Annette har för övrigt en kanonbutik i Norrtälje, b-young, där man får vip-service varje gång. Hon är sådan. Vissa människor är sådana. Och jag är så himla glad över att du skrev till mig så vi kunde bli vänner, Annette, om du läser det här. Det är inte ofta man hittar nya vänner när man är så gammal som jag. Men när man gör det känns det som att vinna på lotteri.
Kram på dig, fina du.

Och andra meddelanden är som ett blast from the past. Som det här underbara mailet från Helen som jag lekte med när jag var liten:

”Jag bodde i det vita huset. Mitt emot Dammfriskolan. Jag har många gånger undrat hur det är med dig. Den första gången vi träffades var på gräsmattan utanför ditt hus mot gården. Anledningen till att jag så väl kommer ihåg det är att jag älskade allt som hade med indianer att göra. Och du sa till mig att du var en Inka-indian och att dina föräldrar hade adopterat dig från Peru. Du var också klädd som indian med pannband och allt.”

Wow. Vilken skön unge jag måste ha varit ändå. Vilken fantasi.