Gå inte ut i vattnet med moroten!

I flera dagar har vi hängt på stranden nu. Kanske är det för att jag har fått en flicka nu, som jag lägger märke till det. Tjejtjatet.
Det eviga tjatet på flickebarnen.
”Gå inte längre ut på bryggan!”
”Stänk inte på pojken!”
”Kasta inte sten åt det hållet, du kan råka träffa någon!”
”Gå inte ut i vattnet med moroten!”
”Akta så du inte tappar smörgåsen i sanden!”
”Men håll i glaset! Nu spillde du saft på tröjan!”
”Gå inte förbi den gula lappen på bryggan, säger jag, för då åker vi hem med en gång!”

Helahelahela tiden. Ett evigt tjatande. Man blir ju rent trött i öronen. Gunnar och jag står bara och tittar på våra barn. Herregud, vad är det värsta som kan hända om man lugnt och stilla står i vattenbrynet med en morot i munnen?
Eller går förbi gula lappen på bryggan?
Varför tjatas det så mycket på flickor? Varför kan inte de få härja lika härligt fritt som pojkarna?
Varför begränsar vi dem och gör dem ängsliga?
Vad handlar det här om egentligen?
Känner man att man inte har koll på barnen kan man väl för sjutton sätta på dem en flytväst och låta dem skutta runt som de vill.

Så gjorde vi med vår vildbasare Movitz förra året. Han var faktiskt fullkomligt skogstokig och hade ingen som helst respekt för vattnet.
Men med en flytväst, lite punktmarkering och några kallsupar blev det ordning på torpet. Och han har – tack och lov – kvar sin oerhörda kärlek till vattnet. Han är som en underbart lycklig liten fisk.
Så släpp ungarna loss det är vår!
Till och med sommar, faktiskt.