I går var jag som sagt alltså i Karlstad. Och redan på väg via Hallsberg med tåget så kände jag började må riktigt pyton. När jag checkade in på hotellet var jag kallsvettig, yr och svimfärdig. Men jag gav mig sjutton på att jag skulle genomföra föredraget på Uno.
Så jag svidade om och proppade mig full med alvedon.
Sedan minns jag knappt mer. Allt är som i en feberdimma. Jag begriper inte riktigt hur jag lyckades genomföra föredrag, hur jag kunde signera böcker och prata vänligt med människor.
Visserligen tappade jag rösten en stund, men det blev mest effektfullt, och alla var så snälla och trevliga och berörda, så jag tror inte att de märkte så mycket.
När jag kom tillbaka till hotellrummet snurrade allt. Som efter en dyngfylla. Jag kräktes och kallsvettades. Och ovanpå det värkte brösten, spända som meloner, av saknad efter lillflickan.
I morse vinglade jag upp med sprängande huvudvärk, satt och skakade som världens alkis på tågstationen och väntade på att få åka hem.
Ända bort till Hallsberg ville jag mest bara dö.
Sedan somnade jag.
Och när jag vaknade var livet mycket lättare igen.
Nu är jag hemma hos familjen. Och allt är bra igen. Nu har jag bara lite ont i halsen. Men det är en världslig sak.
1 kommentar
Hej Hillevi!
Inte kunde vi märka att du inte mådde riktigt bra när du föreläste på UNO. Det var en upplevelse att få höra och se dig. det var nog alla överens om. Inte bara jag, Gunnel och Katrinna, vårt barnbarn.
Det var ju bra att du kryade på dig, så att du kunde ta hand om den minsta och de andra barnen när du kom hem. Jag förstår att Gunnar kan klara sig själv.
Må nu bra
Rune