”A” skriver långt, långt. Men ganska intressant.
”Hej !
Det kan börja med så enkelt att barnet har en envis kolik. Den ammande
mamman har någon extra hormon som motverkar stressen och sömnlösheten, men
en pappa kan få kroniska sömnstörningar som han aldrig lyckas ta sig ur.
/…/
Svårartade fall av trotsperioder efter trotsperioder, dataspelspelande
zombies som inte är kommunicerbara, självdestruktiva flickor, våldsamma
pojkar, unga missbrukare som super/knarkar upp familjekassan, själ i
butikerna, skolkar, grisar ner hemma, tonårsdottern som kommer hem med
svindyra presenter (om hon nu kommer hem efter festerna).
Bara en enda sådan avvikelse från det efterlängtade idylliska
familjelivet räcker för att knäcka föräldrarna. Som om de inte hade
tillräckligt med försöjningsproblem, stress och press på jobbet,
dubbelarbete, egna hälsobekymmer, relationsproblem, etc. Följden kan bli
frustration, depression, självmordstankar. Jag tror att oftast är det
insikten om en sådan negativ, dödshotande spiral som är orsaken till när
en förälder flyr ifrån sina barn.
Varför är det pappor som flyr? För att de inte har den extra känslo- och
hormonmässiga kopplingen till sina avkomna som barnet i mammans mage har
ristat in i moderssjälen? Eller att en mamma skulle bli fullständigt
utfrusen socialt om det är hon som tar sin necessär och flyr? För att en
skilsmässa ger vårdnaden till mamman med automatik (nästan)? Jag har inga
svar. Kanske är män svin, helt enkelt.
Det är en helt annan fråga varför pappor ”glömmer”sina barn efter att ha
lämnat dem. Det kan vara något så enkelt som med sorgen: efter en tid så
kan man gå vidare, t.o.m skratta igen. Här är det ändå inte fråga om sorg;
man vet att barnet växer, går i skolan, klarar sig. Det är ungefär som att
flytta till en annan stad: efter ett tag har man nya människor omkring
sig, man ringer mer sällan till sina vänner på den gamla orten.
Du ville höra vad andra människor tycker. Jag vill betona framför allt
att föräldrar KAN ha ett giltigt skäl när de lämnar sina barn: när mörka
självmordstankar börjar dyka upp och man tror att det enda alternativet är
att fly.”
1 kommentar
Men ska vi barn känna skuld för att våra föräldrar valt att få oss? Låter nästan så i detta mail. Självklart kan det uppstå mkt problem i familjer och det är viktigt att det finns ett socialt skyddsnät att stötta föräldrar och barn. Samtidigt som man väl måste vara medveten om något av vad det innebär att få barn när man gör det valet? (Menar inte att moralisera, lite svårt att formulera mig rätt)
Angående pappor som inte FÅR träffa sina barn så är det en jätteviktig fråga. Men rimligtvis inte samma fråga som den om de pappor som VÄLJER att låta bli. Och det var väl det krönikan handlade om…