Michaela skriver så fint om sin alkispappa:
”I dagarna var det ett år sedan min pappa söp ihjäl sig. Jag har varit fruktansvärt arg och sade upp bekantskapen med honom de sista månaderna av hans liv för att jag inte stod ut att ens se honom.
Tolv månader senare kan jag konstatera att döden har gett mig distans men då kom istället frågorna som krävde livet för att att få svar. Det är svårt att acceptera att de svaren aldrig kommer att komma, jag är utelämnad till gissningar och fantasisamtal i huvudet. Men samtidigt så vet jag att han under de sista åren inte var mottaglig, jag skulle ha kunnat tjatat hål i hans huvud utan att få någon som helst respons.
Hälsningar Michaela”
Svar: Kära du. Vad fint du beskriver det. Precis så känns det ju. Och frågorna går in i olika faser. I år är det tio år sedan pappa dog. Frågorna är fler än någonsin. Men de är annorlunda nu. De första åren var jag så arg, så arg. Nu skulle jag mer vilja sitta ner och samtala. Eller gå i skogen och lyssna på fåglar och bara småprata om livet. Om det här med att ha barn.
Saknaden är så stor, så stor. Men han finns ju med också. Varje dag och i varje ögonblick. I mig och i min äldste son. Det är så vackert att se. Jag är så stolt över min pappa. Och ju längre tiden går, desto mer framstår Kärleken framför allt. Man minns nästan bara det vackra, det fina, det roliga. Kärleken.
