Kalas är inte riktigt min grej. Det vet alla som har läst om mitt 30-årskalas. Katastrof är århundradets understatement.
Ingen kom.
Typ.
Så jag blir alltid nervös när det vankas kalas härhemma. TÄNK OM INGEN KOMMER.
Men det gör det ju. Ungarna vill bjuda hela dagiset. Alltid. Plus några till.
Och då känner jag att TÄNK OM JAG INTE HINNER VARA TREVLIG MOT ALLA.
Ungefär så.
Och tänk om inte sexåringen blir nöjd över sin födelsedag och sina presenter och… han blev så himla ledsen när inte farmor kunde komma på hans kalas. Det var som om han sjönk ihop i en liten hög.
Då vill man bara sätta sig och gråta själv.
Men det gör man ju inte. Man är ju mamma.
Så man bokar in ett kalas till!
Om en vecka.
När farmor kan komma.
Dubbel ångest. Dubbel glädje. Hoppas jag.
Och däremellan en polypoperation i halsen på lille Movitz.
Om jag inte bloggar så mycket den här veckan, så vet ni varför.
Håll tummarna för oss och för mig.
Framför allt för lille Movitz. Älskade barn.
1 kommentar
Jag är säker på att du kommer att få ett härligt kalas! Du är en varm och härlig person som kan få omgivningen att skratta, och det är det inte alla som kan.
Hoppas ni får en superkväll!!!