Snart börjar allvaret

Det är bara två dagar kvar på min mammaledighet.
Min sista mammaledighet.
Min sista bara-du-och-jag bebistid.
Gunnar tar över stafettpinnen på onsdag. Om man nu kan kalla ett litet mirakel för stafettpinne. Nej, kanske inte. Och pinne är hon då rakt inte. Möjligtvis en glad liten stafettboll. En liten stafettkerub.
I går satt vi och höll i varandra, Gunnar och jag.
”Hur känner du?” sa jag.
”Hur känner du?” sa han.
Det känns bra. Jag har väntat så länge på att få göra så mycket. Inte minst ta hand om mig själv och min kropp. Hej kropp!
Visserligen har jag skrivit en hel roman under denna ”ledighet”. Och ett femtiotal krönikor. Men ändå.
Jag själv och min kropp har kommit rätt långt ner på priolistan. Så det ska bli skönt. Att få bottna i mig själv igen. Bara att få börja simma igen. På riktigt. Varje dag. Ta djupa andetag. Tänka tankar till slut.
Andas in.
Andas ut.
Det känns bra.
Och bättre människa än Gunnar att lämna över sitt lilla Lykkebarn till finns ju inte. Han tycker att det ska bli så roligt att få vara ensam med henne. Att lära känna henne. Bara-hon-och-han. Och ta henne till öppna förskolan. Och visa henne världen. Och vara med när hon tar sina första riktiga steg.
Och ändå.
Det är min sista bebistid. Min allra sista lilla bebis. Som börjar bli stor. Och ja, nu sitter jag här och gråter. Jag visste det. Jag visste att jag skulle börja lipa när jag skrev det här inlägget.
Men det känns bra.