Det blev sent i natt – hos husläkaren nu

Ja, vi har kollat de små barnen nu. Det är varken lunginflammation eller öroninflammation. Det är bara snorigt och febrigt och allmänt eländigt. Inget att göra åt. Mer än att gå långa promenader så lillflickan har lättare att andas.
Men efter alla dessa vaknätter är jag gråtfärdig av trötthet.
Och när jag skulle ta bussen hem från husläkaren så missade jag bussen.
Det var väl okej. Men när jag väntat i tio minuter och nästa kom, så gled plötsligt en annan barnvagnsmamma förbi mig och tog sista platsen på 62:an.
”Men hallå, jag var ju före”, försökte jag.
”Oj, var du”, sa hon och ryckte på axlarna. Sedan gled dörrarna igen och jag stod kvar som en idiot.
Eftersom jag har gått omkring så mycket med Lykkeliten, så håller bäckenet på att brista. Jag orkade bara inte gå hem också.
Sådär stod jag. Gråtfärdig.
Med ett kinkigt litet barn.
Det var bara att bita ihop mot värken och gå hemåt.

Då inträffade det fina.
Vid nästa hållplats stod en annan mamma, som inte heller fått plats på förra bussen. Och som också hade ett sjukt litet barn. Och som också var gråtfärdig mellan varven.
Jag har sett henne ibland, i lekparken, men bara hälsat. Nu fick vi lite oväntad tid att prata. Och hon var så underbart snäll och rar så jag nästan var glad över att jag inte hade kommit med den förra bussen. För nu fick vi plats. Det var vi två och en rullstol och vi sa att ”det kunde alltid vara värre” och det var med mycket lättare steg jag gick hemåt.

1 kommentar Skriv en kommentar