Ewa tar upp det här med mamma- och pappachocken. När barnen inte uppför sig som i Mama eller Family living:
”Jag bara spånar här, men jag funderade på om det enorma glappet som finns mellan generationer och familjemedlemmar i dag kan innebära att den som väl skaffar barn aldrig i hela sitt liv har umgåtts med barn, skött barn eller sett nån annan göra det nån längre stund. Och när man då väl får ett eget barn så är man helt oförberedd på hur extremt ”ogulliga”, ”besvärliga”, skrikiga och ”trotsiga” de kan vara när de kommit ur det bedårande bebisstadiet och så har man inga verktyg för att handskas med detta.
Det är så klart en helt ovetenskaplig teori. Tycker mig bara se så enormt många runt mig som aldrig hållit ett barn eller varit ensamt med ett barn i nån som helst ålder i hela sitt liv skaffa barn.
Då kan det bli en chock hur otroligt jobb igt det kan vara vissa dagar med en tvååring eller frustrerad femåring.
Självklart är spriten en skurk! I vår familj är vi vuxna aldrig nånsin fulla inför våra barn. Vi är inte nykterister, men dricker MYCKET måttligt om våra barn är med. Ja, jag är själv alkisbarn…
hälsningar Ewa”
Svar: Ja, jag fick just precis den chocken. Hela första boken handlar om det: ”En fuskmammas bekännelse”. Och då trodde jag att jag var helt ensam om att känna mig så. Som en ufo-mamma mitt i barnrymden. Men redan när jag började blogga, då för snart sex år sedan, så märkte jag hur enormt stort behovet var av sådana här igenkänningsböcker. För innan dess skulle allt vara så himla präktigt, och hur mamman kände sig inuti – eller pappan – var det ingen som riktigt brydde sig om. Men nu finns det så många böcker skrivna med humor och ibland viss bitterfittighet – så man nästan har tröttnat på det. Men då glömmer vi att det hela tiden kommer nya, nervösa, förvirrade, osäkra ufo-föräldrar. Återigen – vi måste våga be om hjälp. Och hjälpa de nya. Skapa nätverk. På nätet eller i kvarteret. Eller både ock. Gärna med grannarna. De är närmast när det verkligen gäller.