Femåringen vaknar med ett skutt.
”Mamma, kan vi titta på skelett i datorn?”
”Va?”
”Jag vill titta på skelett! Finns det bilder på det i datorn?”
”Ja, det tror jag.”
Googla, googla, googla. Jajamensan. Och sedan satt vi i en halvtimme och tittade på skelett av människor och katter och elefanter och valar och vildsvin – och fler människoskelett som joggade och satt framför datorn och skelett som gjorde yoga och…
”Finns det bebisskelett också?”
”Njaaa…”
”Jo kolla mamma, det finns det nog. Kolla om det finns!”
Det fanns. Såklart. Eller… i alla fall en slags bild där man ser bebisen i magen. Med skelett och navelsträng och annat smått och gott. Lite småläskig om du frågar mig. Men femåringen backade inte.
”Åh, mamma, jag ser hjärnan!”
Skitlycklig.
Sedan var han nöjd.
”Kan vi titta på Kalle Anka nu?”
1 kommentar
Du minns väl det fullgångna fostret på museét? Hur man alltid, som liten, stod där och glodde – fascinerad…år ut och år in…Sen hände nåt med befolkningens psyke – jag tror det var på 90-talet, kanske 80-talet, för helt plötsligt ansågs den stötande och man plockade bort den…. Ungar tål det mesta – har du inte hört om utställningen i Köpenhamn http://www.bodiescopenhagen.dk/ …..skit också, såg att den stände den fjärde januari – och jag kom aldrig iväg dit. Typiskt. Men kanske några trevliga bilder för barnen på hemsidan…?..:-)….Kramkram