Svd:s idagsida har haft en lysande serie om svärföräldrar. De har tagit upp problemet ur många vinklar.
Speciellt ”Farmor ratar livets efterrätt” kändes i hjärtat:
”Så här beskriver Sofia sina svärföräldrar: Maude, 73, har varit psykoterapeut och öppnade på senare år en egen mottagning. Sven, 75, har arbetat som advokat med inriktning på affärsjuridik. Som pensionärer reser de mycket, ser utställningar och går på bio och teater. Sofia sammanfattar deras aktiva liv med att ”det är bara vuxengrejer som gäller” och hon har inte hört svärföräldrarna undra över barnbarnens älsklingsmat. De kan missa presenter till deras födelsedagar och klagar aldrig på att det var alldeles för länge sedan de fick träffa dem.
– En gång sa Maude att hon aldrig fått någon teckning av våra barn. Nä, tror katten det, säger Sofia. Svärmor säger rent ut att hon aldrig skulle orka göra som sina väninnor, hämta och lämna barnbarn på dagis flera dagar i veckan.
Nej, inte ens när Magnus och Sofia ber om hjälp kan svärföräldrarna visa att deras familj är viktig. Bara om de inte har någonting annat för sig kan de möjligen tänka sig att ställa upp. För Sofia känns det som om det är på nåder.
– När vi skulle föda vårt andra barn undrade vi om de kunde tänka sig att vara stand by några veckor så vi visste att vi kunde få barnvakt medan vi åkte till förlossningen. Det ville de inte lova. Vi fick ringa några kompisar. Svärmor vägrar uppoffra sig för något som skulle kunna störa hennes planer.”
Varför har samhället blivit så ensamt och egoistiskt? Varför kan vi inte hjälpa varandra mer? Över generationsgränserna? De enda som jag känner som VERKLIGEN hjälper varandra är småbarnsföräldrar. Speciellt mammor, jäklar vad vi hjälper varandra. Kanske för att vi sitter i samma båt. Kram på er, och gott nytt år, alla kämpande småbarnsföräldrar!
3 kommentarer
Jag måste bara få berätta om mina fullständigt fantastiska svärföräldrar.
Vi flyttade till min mans hemtrakter för ett par år sedan och nu förstår jag inte hur vi skulle klarat oss utan dem.
De ställer upp dygnet runt om det behövs.
Med kort varsel om de bara kan.
Barnen älskar dem och jag med.
Tror att jag är lite bortskämd med att ha farmor och farfar bakom ryggen.
Önskar att alla fick ha det så för jag har förstått på vänner att det är ett svårt ämne detta.
Det enda negativa jag kan komma på är att jag för mitt liv inte vet hur jag ska kunna visa min tacksamhet på ett sätt som visar HUR mkt jag uppskattar deras närvaro och hjälp i våra liv.
Oj, att det kan vara så!
Jag som bara längtar efter barnbarn. Får nog vänta länge dessvärre. Hoppas att jag är kry och pigg när/om de kommer.
jag har en situation där min mans föräldrar är skilda. Min svärmors gubbe är fullständigt hopplös surgubbe. Han uppfattas av både mig o svägerskan som ”slibbig”. Han är fullständigt ointresserad av oss o vår familj, men ska ändå alltid följa med . (de bor i Norge)
När vi ”firade” midsommar vrålsuper gubben o blir sen riktigt obehaglig mot framför allt mig o svägerskan som han inte kan förtrycka som han gjort med svärmor.
har nu bett svärmor bara komma hit ENSAM utan gubben. resultat. Hon tar med sig gubben ändå!!!!
idag vägrar jag att vara hemma när dom två kommer. jag förbehåller mig rätten att välja vilka jag ska umgås med.