Om svärisar – och fantastiska mammor

Svd:s idagsida har haft en lysande serie om svärföräldrar. De har tagit upp problemet ur många vinklar.
Speciellt ”Farmor ratar livets efterrätt” kändes i hjärtat:

”Så här beskriver Sofia sina svärföräldrar: Maude, 73, har varit psykoterapeut och öppnade på senare år en egen mottagning. Sven, 75, har arbetat som advokat med inriktning på affärsjuridik. Som pensionärer reser de mycket, ser utställningar och går på bio och teater. Sofia sammanfattar deras aktiva liv med att ”det är bara vuxengrejer som gäller” och hon har inte hört svärföräldrarna undra över barnbarnens älsklingsmat. De kan missa presenter till deras födelsedagar och klagar aldrig på att det var alldeles för länge sedan de fick träffa dem.

– En gång sa Maude att hon aldrig fått någon teckning av våra barn. Nä, tror katten det, säger Sofia. Svärmor säger rent ut att hon aldrig skulle orka göra som sina väninnor, hämta och lämna barnbarn på dagis flera dagar i veckan.

Nej, inte ens när Magnus och Sofia ber om hjälp kan svärföräldrarna visa att deras familj är viktig. Bara om de inte har någonting annat för sig kan de möjligen tänka sig att ställa upp. För Sofia känns det som om det är på nåder.

– När vi skulle föda vårt andra barn undrade vi om de kunde tänka sig att vara stand by några veckor så vi visste att vi kunde få barnvakt medan vi åkte till förlossningen. Det ville de inte lova. Vi fick ringa några kompisar. Svärmor vägrar uppoffra sig för något som skulle kunna störa hennes planer.”

Varför har samhället blivit så ensamt och egoistiskt? Varför kan vi inte hjälpa varandra mer? Över generationsgränserna? De enda som jag känner som VERKLIGEN hjälper varandra är småbarnsföräldrar. Speciellt mammor, jäklar vad vi hjälper varandra. Kanske för att vi sitter i samma båt. Kram på er, och gott nytt år, alla kämpande småbarnsföräldrar!

3 kommentarer Skriv en kommentar