Japp. Nu har vi streptokocker också. Fattas väl bara tyfus. Men det får man väl inte ens säga högt. (JAG TAR TILLBAKA DET, GUD!)
Efter en febervecka med hosta och kräkningar och allmänt biljud i princip allting, så fick vi åka in till Astrid Lindgren. Tillsammans med ett tiotal andra hålögda föräldrar och deras något piggare barn.
Pojkarna stojade så friskt i lekrummet, att jag nästan höll på att åka hem igen. ”Sådär kan man väl inte hålla på om man är sjuk? Förlåt, det var inte meningen att ta upp allas tid i onödan”, tänkte jag när de tog kräkpåsar på huvudet och gick omkring och lekte att de var kocklandslaget – eller om det var sockerbagare. Nå i alla fall.
Och först höll vi inte på att få komma in till en doktor över huvud taget. Tio och trettio hade vi fått tid på närakuten på Astrid Lindgren. Kvart i tolv undrade Gunnar försynt hur det gick med vår tid.
”Doktor X vill inte ta syskon. Hon har inte tid!”, viskade den ena sköterskan till den andra.
”VA?!” sa Gunnar.
”Så kan ni väl för sjutton inte dela in patienter. Det är ju diskriminering! Har ni ont om tid får ni väl för sjutton ta en i taget!”
Sa min vanligtvis så milde man. Till mig sa han ingenting om det här, det vågade han inte. Det talade han om i bilen på väg hem.
”VA?!” sa jag. Också. Fast inte lika milt.
Men när doktor X väl lät oss komma in på sitt lilla kontor, så var hon som en ängel.
”Jaha, han där ska andas, det hör jag direkt!”, sa hon om Movitz som trodde han stod säker på andra sidan rummet.
Och Lykke tittade hon bara på och konstaterade samma sak.
”Streptokocker!”
När hon kikade in i öronen så lät hon nästan som en skattletare:
”Javisst! Vad var det jag sa!”
Och medan de andra barnen skrek så våra trumhinnor nästan sprack så andades vi i gasmask och blåste upp skyddshandske-ballonger och lärde oss allt om lungornas anatomi från en plansch.
Elliot pekade och förklarade för Movitz, som mest sa Jaha! till alltihop. Väldigt sött. Ända tills vi fick tvinga i Movitz kortisonet. Det var mindre sött. Men det har vi redan glömt.
Så nu går halva familjen på kåvepenin och får inte träffa folk på tre dagar. Det känns inte precis som ett straff efter sex timmar på akuten.
