”Hillevi, jag tycker att din blogg ar suveran! Du kan verkligen skriva! Ar du aldrig arg pa dina barn? Skriker du aldrig pa dem? Underbart for er alla i sadana fall. Jag sjalv kan skrika ganska friskt, men jag angrar mig alltid och ber om forlatelse 1000 ganger. Onskar jag hade lite battre sjalvkontroll, som du tycks ha. Och jag menar det enbart postivit, trots att det later sarkastiskt. Du ar underbar, vill jag ha sagt iallafall. Kram!!!!
Kajsa”
Svar: Jodå, jag kan bli arg på mina barn. Om treåringen häller ut all mat i soffan, för att han inte vill ha den kan jag bli arg.
För att det är jag som får städa. Och för att jag faktiskt har ägnat tid och kärlek till att laga den där maten.
Likaså kan jag bli arg på femåringen när han inte vill hjälpa till hemma. Eller när de slår varandra.
Men inte okontrollerat. Jag blir nästan aldrig okontrollerat arg. (Det blir jag bara på automatiska telefonsvarare där man ska knappa sig fram till en mänsklig röst. Då kan jag bli skogstokig.)
Och jag försöker vara tydlig med barnen om vad jag menar när jag höjer rösten och säger att ”det där är inte okej!”
Jag försöker i första hand att få dem att förstå varför. Även när jag är så trött att jag håller på att börja lipa.
1 kommentar
Får man komma med ett tips när det gäller ilska. Jag gick en studiecirkel som heter positivt föräldraskap. Det ver helt suveränt kul, man får lära sig se på saker på ett annat vis. Man blir fortfarande arg men på ett annat vis och det funkar.