Psykologen Madeleine Gauffin Rahme har en ovanligt bra krönika i Svenskan, om det där med skilsmässor och hur vi vuxna egentligen uppför oss, fast vi borde veta bättre.
Här är ett kort utdrag:
”Vem lyssnar på barnen – egentligen? Är det inte väldigt ofta de vuxnas förbaskade rättvisekrav det handlar om?
”Nu har jag haft barnen den här helgen – du får du ha dem nästa”. Som om det vore en bestraffning att ha hand om sina barn! Eller omvänt: ” Jag har minsann också rätt att ha barnen – de ska vara halvtid hos mig” Säger den som kanske inte alls egentligen har så mycket tid för dem. Men som ser det som en ren prestige- och maktförlust att ha hand om barnen mindre tid än den andre. Föräldrarna ska ha rätt till lika mycket av barnen tycker de – alldeles oavsett barnens behov.
Kan vi inte bara ha barnens bästa som rättesnöre? Barn behöver föräldrar som ger dem tid, trygghet, kärlek, omvårdnad och en massa annat gott. Det är inte alltid båda är lika bra på att tillgodose barnens behov efter en skilsmässa och då ska förstås barnen inte vara så mycket där.
Barn ska heller inte vara med en förälder som misshandlat mamma (eller någon enstaka gång pappa), som missbrukar eller på annat sätt är otillräknelig.
Absolut inte. Ska man ha barn hos sig får man se till att sköta sig. Punkt.”
