Åtta kilo morgongåva

Hon är åtta kilo lycka. Åttatusentio gram kärlek. Speciellt på morgonen. De där första ögonblicken när hennes ögon är som två solar. När hela världen strålar i hennes ögon. När det känns som den största lyckan i hela världen är att få ligga bredvid henne när hon vaknar och möter dagen. När armarna viftar som en väderkvarn i otakt, som för att hon vill greppa livet. Som om livet var en fjäril. En stor färgsprakande fjäril. Hon försöker fånga morgonen med sina små knubbiga händer.
”Aaaooooooooo!” säger hon lyckligt. Men en tonartshöjning på o:et.
Samma tjohej som när hon hör att pojkarna kommer hem på eftermiddagen. Hon hör dem redan i trappan.
”Aaaooooooooo!”
Nu kommer de! Brorsorna! Nu blir det party!

Men morgonens första ögonblick slår allting annat. När det bara är hon och jag som har hunnit vakna. Då har vi vårt eget lilla lyckokalas. Jag ligger tätt, tätt intill henne och snusar henne i nacken. Hon vänder sina tjocka små kinder mot mig och pussar mig med öppen mun.
Stoppar ett litet finger i min näsborre och krokar fast. Aj! Jag skrattar. Hon skrattar. Jag kittlar henne på magen och hon kluckar som en gammal tant.
Jag vill stanna tiden. Jag vill frysa dessa fantastiska ögonblick. Jag vill bevara dem i mitt hjärta. För alltid.

1 kommentar Skriv en kommentar