”Sega pappan” ställde en fråga:
”Pratade just med en kollega om detta skjutande med mera. Hur ska man göra? Ska de få behandla skjuteriet på egen hand? Ska man förklara innebörden VARJE gång? Ska man förbjuda det?”
Svar: Jag vet inte. Jag försöker avdramatisera det. Tidigare har jag sagt pang-pang som ett litet eko när han säger pang-pang – och försökt få in honom på en annan lek.
Men nu känns det som om det är mer på riktigt. Som om han verkligen har förstått att man skjuter på varandra, och kan göra någon illa.
Och då frågar jag. Förvånat:
”Varför vill du skjuta på mig?”
”Jag leker bara…”, muttrar han. Men slutar.
Så jag vet inte. Jag ska fråga någon av förskolepedagogerna hur de gör.
2 kommentarer
hejsan
Det där om man ska förbjuda eller inte tycker jag är jättesvårt att råda någon. Det beror helt och hållet på vilken typ av förälder man är och vilken typ av barn man har och ingen typ är väl fel egentligen.
Jag är mamma till fyra barn vara tre pojkar. Vi valde att inte förbjuda vi såg det som en naturlig del i deras utveckling och det fanns tydligen ett behov av att leka cowboys och panga till och från och ibland pangade de i dagar i sträck.
Vi var mycket noga med att prata med grabbarna om att Indian och Cowboy bara var en lek och vad som skulle hända om man sköt på riktigt. De gånger vi ifrågasatte skjutandet blev de uppgivna och sa…vi leker ju bara, förstår ni väl. Jag tror normalt funtade barn har en ganska sund inställning till det mesta i livet. På något sätt nådde vårt budskap dem. Idag är de fredliga tonåringar med en stor dos PMapti.
Jag är barnskötare på en förskola och har läst i en av våra tidningar på jobbet (kommer tyvärr inte ihåg vilken) att barnen ”behöver” leka pang-pang. Förut gjorde jag allt jag kunde för att få dem att sluta men efter den där artikeln så låter jag dem hålla på och är i närheten utifall leken spårar ur. Det är en svår fråga tycker jag, men man får ju känna av situationen.
Så jag instämmer med föregående inlägg att ”normalt funtade barn har en ganska sund inställning till det mesta i livet” bra sagt!