Sommar och alkispappor

Har ni förresten tänkt på hur många sommarpratare det var som berättade om sina alkisföräldrar? Micke Tornving, Pia Johansson, Mia och Klara och Marie-Louise Ekman.
Det är så skönt varje gång någon berättar.
Som om små pusselbitar faller på plats.
Jaså, du också.
Så det är därför…
Jaha.
Ja, det såklart.

3 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Eftersom det inte går att logga in nånstans på Metros Kolumner och kommetera angående Hillevis text om SVTs Singelmammorna, så gör jag det här istället.
    För det första, när hon skriver ”Alla vill ha en ny livspartner. En soulmate. Någon att dela livet med. Eller vem sjutton som helst som kan tänka sig att älska dem, eller åtminstone med dem.”, så beskriver hon sin egen olyckliga förnedrande bakgrund. (”…eller åtminstone med dem.” Hör på de orden!) Alla människor försvarar psykologiskt sina egna erfarenheter, och gjorda val, för att överhuvudtaget kunna stå ut med sig själva och tillvaron. Oavsett vad.
    Det är också ett typiskt vuxet-barn-beteende att försöka forcera sin egen världsbild och värderingar på andra.
    För det andra är singelmammor en oundviklig konsekvens i ett materialistiskt njutningssamhälle utan djupare värderingar, moral, principer, och andlighet. Det är det egoistiska samhället, där den egna eftergivenheten till omedelbar behovs-tillfredställelse står främst, att ständigt vilja befinna sig på topp för egen njutning, och fly fältet när det blir besvärligt och komplicerat. Och detta gäller inte bara familjer med missbruk och annan kraftigt dysfunktionell bakgrund. Det känslomässigt självupptagna (eller hellre frånvarande) är ett kollektivt problem genom hela samhället. Industrialismens bekvämlighet och ensidiga välfärd har detta pris.

  2. Det är i alla fall slående hur många alkisföräldrars barn blir författare, komiker, skådespelare etc. Kanske pga bekräftelsebehovet och önskan att äntligen bli sedd och älskad (av publiken). Samtidigt kan man säga att något gott av eländet alltså. Många begåvningar kanske aldrig skulle ha funnits eller vågat debutera om de inte hade haft det tomma hålet som skulle fyllas (av publikens jubel).

  3. Visst finns det många kändisar som är barn till alkis-föräldrar. Men hur många det finns som inte blivit kändisar, som kanske inte orkar ta itu med sina liv, som kanske själva blev alkis-föräldrar. Om dem pratas det inte lika mycket, för de är inte lika intressanta.
    Att få reda på att man inte var ensam, är alltid en positiv aha-upplevelse.
    Kramis L

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.