Katerina Janouch har skrivit en så himla fin krönika i Expressen om att sova nära sina barn och strunta i alla ”expert”-råd om femminutersmetoder och gud vet allt.
Så här skriver hon:
”Jag tycker så himla illa om det där. Hur kan man INTE vilja dränka sin unge i välvilja och kärlek? Jag ska berätta vad vi har gjort. Helt stick i stäv mot alla ”experter” och old school-anhängare som predikar hårdhet och stramhet. Vi har struntat blankt i allt sånt. Vi har låtit barnen sova i vår säng tills de blivit fem-sex år gamla (det har gått toppen, ingen är mörkrädd, ingen har sömnproblem, har aldrig haft.). Vi har aldrig tillämpat några sömnmetoder, och aldrig ammat efter klockan. Vi har lyssnat på våra barn och försökt känna efter hur det är. Att vara liten. Att vara ledsen. Att vara rädd.”
Visst är det vackert?
Vi har också struntat i det där. Vår förstfödde ville absolut inte sova ensam. Och då slapp han det. Vi har alltid sovit huller-om-buller. Men vi har också under stundom delat upp oss, för tvååringen för ett himla liv på nätterna. Så nu delar jag, Lykke och Elliot rum. Barnrummet. Och pappa och Movitz får ta dubbelsängen. Men snart har vi nog hittat en ny variant. Vi lever helt efter devisen ”Huvudsaken är att så många som möjligt får sova så mycket som möjligt.”
1 kommentar
TACK! Så fantastiskt skönt att höra fler som uttrycker samma tankar. Vi kör också metoden ”bara vi får sova”. Varför kämpa PMot? Jag tycker att det är underbart att sova jämte min treårige son, höra hans andehämtning och veta att han sover tryggt och skönt. Att han bara kan sträcka ut en fot och känna att jag eller hans pappa finns där.
Att sova ensam i gästsängen funkar också, eller ensam i dubbelsängen när pappa har gått in och somnat i treåringens säng. Bara vi får sova så vi orkar med dagarna. Bara alla mår bra och det funkar. Det är vår devis… vi struntar fullständigt i alla metoder som säger att barn ska somna ensamma och sova ensamma i sin egen säng.
/ Sanna