Mors dag

När Lykke låg i magen tänkte jag att ”nästa mors dag, då är jag trebarnsmamma, då är hon här, flickebarnet”. För att försöka förstå det ofattbara. Att snart kommer ett mirakel att inträffa. Igen.
Nu är hon här. Hon ligger så tryggt och sover i sin pappas famn. Så liten mot hans breda bringa.
Pojkarna sitter på golvet med sina borgar och bilar och leker sina fingerlekar. ”Hej, hej, vad heter du? Ska vi leka? Tut-tut-tut”. Ljudnivån har sjunkit betydligt. En stunds lugn och ro innan kaos bryter ut igen. Kaos är granne med Gud. Trebarnsmamma. Jag är trebarnsmamma och det är ju inte riktigt klokt. Det hade jag aldrig trott för sex år sedan när jag mötte Gunnar. Och inte den där första trevande tiden med Elliot, när jag kände mig så klumpig. När jag inte ens visste hur jag skulle sitta eller ligga för att amma ordentligt.
Nu var det som den självklaraste saken i världen att hjälpa Lykke vid bröstet. Nu vet jag allt om sökreflexer och sugreflexer och att en nyfödd bebis synskärpa bara är fyra procent av en vuxen människas. Och att hon gillar svartvita kontraster – men framför allt ansikten.
Så vi ligger nära, nära hela familjen i hullerombullersängen och bara tittar på varandra.
”Heeej, lilla bebisen! Det här är Elliot!”, säger storebror och rufsar henne återigen i kalufsen.
Det är den bästa Mors dag någonsin. Jag fick jordgubbar och kylskåpskall mjölk i morse. Och örngott som det står Världens bästa mamma på. Och kökshanddukar fyllt med Kärleksbudskap.
Just nu är det allt mitt liv handlar om. Kärlek och mammalycka.