Hennes öron

Hennes öron är helt perfekta. Unika små mästerverk som skulle kunna ställas ut på Louvren. Jag tittar på dem varje gång jag ammar. Hur kan öron bli så perfekta? Hur kan en människa födas så färdig – och ändå unik?
På vänstra örat har hon en liten fjomp. Längst upp sitter den, som för att ge henne karaktär. Och ytterst på örat sitter små, små mörka hårstrån. Som en bebispäls – ett minne från tiden inne i mig. Hennes öron är mjuka som fjärilsvingar.

3 kommentarer

Du skriver så otroligt vackert. Antar att du skrev så här även om dina pojkar. Vilka fantastiska presenter till dina barn när de blir stora. De kan få läsa om sin mammas kärlek – verkligen inte alla unnat!

Hon är verkligen fin tösen, jag vet precis hur det känns att få en tös efter två pojkar 🙂
Den känslan sitter kvar fortfarande efter 11 år varje gång jag tittar på henne ler jag.

Men är känslan verkligen så annorlunda med en flicka? Är det verkligen barnets kön som utlöser känslorna? Är det inte den där lilla människan med sin alldeles egna personlighet, oavsett pojke eller flicka? Den som kom till oss för att bli en av just vår familj. Nu har jag bara två pojkar så jag kan ju inte veta alldeles säkert. Men mötet med dem var två helt olika, det var ju två alldeles olika människor, med alldeles olika egna särskildheter. Och olika besvärligheter och underbarligheter och andra magiska egenskaper som bara min Albin har, eller min Ture. Aldrig någonsin bara två pojkar. Och känslan var såklart alldeles hisnande.