Testa dig själv, är du barnets pappa?

Here we go again. Nu är det alltombarn som har en artikel om att papporna kan kolla med en dna-test om de verkligen är pappor till sina barn.
Jag skrev en krönika i Metro för ett bra tag sedan om just detta och bjöd på ett litet gratistest:

Testa dig själv: Är du barnets pappa?

När jag kom till världen så skrattade barnmorskorna. ”Ja, det är då inget tvivel om vem som är pappan”, sa de. För jag var en fullkomlig miniatyrkopia av honom, med mina tjocka kinder, lång överläpp och sextiotalssnagg. Och när jag själv födde barn så sa barnmorskan att det oftast är sådär, att barnet liknar pappan de första månaderna. ”Det är naturens sätt att se till att fadern inte stöter bort sina ungar. För att han ska kunna vara riktigt säker på att det är hans avkomma.” Avkomma? Stöta bort? Tjenare 2000-tal. Jag läste en notis i veckan om att pappor nu erbjuds DNA-test för hemmabruk. ”Män som tvivlar på att de är pappa till sina barn erbjuds nu ett test för hemmabruk. Barnens mor behöver inte ens få reda på saken.”

Bakgrunden är de senaste årens upptäckt att alla pappor inte alltid är de biologiska fäderna. De medicinska framstegen med transplantationer har gett en baksida – när det ska letas möjliga donatorer så har det visat sig att pappan inte kan komma i fråga. För han är plötsligt inte barnets pappa. Åtminstone inte genetiskt sett.
”Undersökningar visar att upp till var tionde människa i västvärlden har en annan far än hon och omgivningen tror”, skriver en faderskapstestsajt (jo, det finns massor av sådana nu för tiden).
Varje år görs runt tvåtusen faderskapsutredningar i Sverige, det är knappt två procent av alla födslar, men det räcker tydligen inte. Vartenda diskussionsforum för pappor går i gång så tangenterna yr, på frågorna om hur, var och när man bäst kan göra ett pappatest.
”Kan du borsta tänderna kan du ta ett faderskapstest”, heter det i reklamen, och testet kostar ett par tusenlappar.

Jag ska bespara alla oroliga pappor den kostnaden. Här bjuder jag på ett gratistest. För hemmabruk. Barnens mor behöver inte ens få reda på saken. Besvara bara följande frågor:
1. Vet du vad barnets bästa kompisar heter?
2. Kommer du ihåg barnets födelsedag, när det är dags för treårskontroll och var du såg den röda traktorn senast?
3. Vet du vad barnet har för klädstorlek?
4. Äter du fiskpinnar fem gånger på raken för att det råkar vara barnets favoritmat den här veckan?
5. Sätter du plåster på blåmärken, för att det gör mindre ont då?
6. Vet du att Piff och Puff egentligen betyder Musse Pigg?
7. Brukar du bära barnet på axlarna på väg till dagis, sjunga ”Lilla snigel” femtiofem gånger
– och fortfarande tycka att det är en kanonlåt?
8. Tycker du att det absolut viktigaste kravet på den nya fyrtiotvåtums-tv:n inte är vilken upplösning den har eller att den funkar med din nya dator – utan att den är riktigt barnsäker?
9. Släpper du allt du har för händer på jobbet när de ringer från dagis och säger att barnet verkar lite hängig?
10. Är du övertygad om att du råkar ha fått världens mest begåvade barn?
Svarade du ja på minst nio av tio ovanstående frågor? Grattis, då är du garanterat barnets pappa.

3 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Jag tycker i och för sig det är en lustig och bra lista du har, men att en mamma så till den grad för mannen bakom ljuset att barnet är hans och det inte är det – nej det accepterar jag aldrig. Hur ska ett sådant förhållande överhuvudtaget ha en chans? Lögnen ligger där och lurar utan att man förstår varför. Skärpning kvinnor!

  2. Eva, jag förstår iofs vad du menar om förhållandet mannen och kvinnan PMellan,lögn, svek o,s.v., men föräldraskapet i sig är så mycket mer än gener. Säg att en man har älskat ett barn som han givetvis tror är hans i tio år och sen får veta att en annan är biologisk far. Att han blir galen och besviken på sin kvinna är förståeligt, men i de allra, allra, allra flesta fall består kärleken till barnet i alla fall. Känslomässigt sett förblir han barnets far.
    Jag älskar inte mina barn enbart för att de av mitt blod och kommer ur min kropp. Jag är övertygad om att om jag fick ett nyfött (eller litet, behöver inte vara nyfött egentligen) barn i mina armar och fick behålla det, så skulle jag utveckla helt enorma moderskänslor och älska och beskydda ungen som om det vore min egen. Anknytningen skulle komma ändå. Människan har en enorm kärlekspotential.

  3. Vad har det med saken att göra? Män är män och inga kvinnor. Det är självklart att jag skulle ta ett faderskapstest om jag var man om 10% av födslarna visar sig ha en mamma med ”fler kandidater”. Äckelmajorna borde skämmas! Dessuto måste det vara för barns bästa att veta vem som är dess biologiska far. Du är ute och cyklar!

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.