NMT i busväder!

Två veckors ofrivilligt uppehåll blev det med träningen, bara för att hela familjen varit sjuk. Jag har sprungit omkring som någon jädrans Florence Nightingale på ett fältsjukhus och inte kunnat bry mig om mig själv ett enda dugg.
Det suger.
Det suger musten ur en.
Musten och orken och glädjen.
Ibland tror jag vi kvinnor gör oss själva en otjänst genom att prioritera oss själva sist.
Både med träningen och maten.
För vem sjutton kan överleva på en halv kall fiskpinne eller tre ljumma köttbullar?
Nej, mer blodiga biffar till kvinnfolket!
Och träning.
För tjo faderittan vilken livsglädje jag fick tillbaka efter första NMT-passet i snöskogen i måndags! Jag var ordentligt nervös innan, det ska medges. För det är det värsta, när man inte är där, då tror man att man tappar precis allt. Styrka och kondis och tro på sig själv. Plus att jag hade ätit en massa tröstgodis och lagt på mig ett par kilo på höfterna. De skulle jag också bära på. I skogen. I decimetertjock snö. Vojne, vojne, vojne.
Men glädje! Och lycka! Och bara detta att träffa bästa träningskompisen Laura vid busshållplatsen. Det var länge sedan jag tokkramade någon så mycket. Haha! För hon hade också varit sjukborta två veckor – och tillsammans är vi starka. Vi är ju det. Då gör det ingenting om vi är sist. För då peppar vi varandra och har skitkul.
Så ut i skogen och kuta i högt tempo – nu är det ju inget rookietjafs längre, nu är det basic som gäller – och jag får ju andnöd direkt, men vad sjutton, man kämpar på. Och vila kan man göra när man blir gammal.
Vi fick bära varandra på ryggarna i triangeln, testa brandmansgreppet – och framför allt: Banka Rumpa!
Haha!
Det var en helt ny grej där man ska ligga ovanpå varandra och den understa ska slänga och dänga med den andra från höger till vänster som en trasdocka.
Låter inte klokt, jag vet.
Men det var skitkul!
Jag hade snöbollar ända in i hårbotten, men vi sken som solar mot varandra.
”Vad roligt det var!”

Och träningsvärken dagen efter var inte att leka med. Det heter inte banka rumpa för inte. Banka lår kunde det också heta.
Men i går kväll var jag där igen, med ännu mer pepp i ryggen. Härliga underbara NMT-gänget. Aldrig aldrig att man får känna sig sist.
För ligger man sist får man flytta längst fram i kolonnen.
Då kan man bestämma tempo – och förvånansvärt nog så blir det då ett ännu högre tempo än när man låg först.
Det där är ett psykologiskt fenomen som handlar om att det är lättare att ligga i täten än sist. Å andra sidan så bygger man pannben när man ligger sist, säger MarathonMia.
Så det finns en uppsida på allting.
Nu är det busväder ute och jag längtar bara ut i skogen igen. Men i dag ska jag vila kroppen. I dag har det bara blivit en och en halv timmes promenad i busvädret.
Bara.