”Apropå att inte krångla till det. När vi flyttade till ny stad där jag inte kände ngn och var mammaledig bestämde jag mig för att lägga manken till för att skapa nya relationer. Så, om jag pratade med ngn i sandlådan och det kändes trevligt så tvekade jag inte att bjuda över på en kaffe när/om den andre personen ville. Det ledde till iaf en riktigt bra kompis! Men så funderade jag lite och la ut en diskussionstråd på familjeliv. Där visade det sig att ungefär hälften skulle tycka att en sådan inbjudan efter ett snack i en lekpark skulle upplevas som påträngande och konstig. Jag är en öppen person och har lätt för att prata med okända. Att skapa mer långsiktiga kontakter har visat sig svårare, mkt för att vi nutidsmänniskor verkar ha så ont om tid för andra. Funderar på reaktionerna i diskussionstråden. Borde jag bli lite mer försiktig i mitt sätt att närma mig andra tro? Vill ju inte att andra ska känna att man är en ”desperat galning” 🙂
Sara J”
Svar: Jag hade älskat om någon gjorde som du när jag var mammaledig och ensam första gången. Nu har vi tack och lov arbetat upp en barn-familjs-bekantskapskrets. Men det tog minst ett år, och då var min föräldraledighet redan över.
