Dojjan Wahl

Så här är det. Jag sommarjobbar på en ganska fin tidning. Som kanske är lite finare än jag. Men jag försöker smälta in så gott det går.
Men ibland går det inte.
Ibland blir man så irriterad över alla jobbiga mobilsignaler som ligger och ringer. Speciellt när ägaren är putz weck.
Det hände för inte så länge sedan på jobbet.
Telefonen låg på chefen Håkans plats. Den ringde och ringde och ringde och det var världens jobbigaste signal. Håkan själv stod i en annan del av rummet och pratade i en annan mobiltelefon.
”Men her-re-gud!”, sa jag till slut och klickade bort samtalet.
Det var tyst i tio sekunder. Sedan satte den igång igen.
”Det var ju själva…” sa jag och tittade mig omkring efter något ljuddämpande.
Först lade jag en tidning över, sedan en till. Plus en kvarglömd halsduk och ett par handskar. Det hjälpte inte. Mobilen lät fortfarande som en glassbil på speed.
Desperat tittade jag mig omkring.
Där! Där måste det vara ljudisolerat.
Jag tog mobilen. Böjde mig ner, och tryckte in den i tån på Håkans gympadojjor.
Jättebra.
Nu hördes nästan ingenting.
”Hrrrmmm…” sa en kvinnlig röst bakom mig.
Jag vände mig om. Där stod den Fina Skribenten.
Vad kunde hon vilja?
”Hrrrmm…”, sa hon igen och sneglade mot skon.

Det tog tre blinkningar innan jag fattade.
”Är den din?”
”Ja.”
Darrande tog jag fram den nu fotsvettsdoftande – och tysta – mobilen ur Håkans sko. Den fina skribenten gick därifrån utan ett ord.
Mina kollegor skrattade så de fick hålla sig i bordet.
”Hillevi du är inte riktigt klok!”
Nej.
Jag är nog inte det.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.