Hur det känns att inte vinna Augustpriset

För bara någon vecka sedan träffade jag Åsa Linderborg för första gången. Vi skulle intervjuas samtidigt. Jag trodde hon hade läst min bok, Kärleksbarnet, eftersom det fanns förbluffande likheter mellan den och hennes fantastiska bok Mig äger ingen.
Men hon hade inte hunnit, ursäktade hon sig.
Hon var, visade det sig, en synnerligen trevlig, hårt arbetande mamma som stressade mellan ett helt vanligt nio-till-fem-kneg och alla föredrag hon bjuds in till nu, efter boksuccén.
Jag gav henne en signerad pocketbok att ta med på tåget.
Några dagar senare fick jag ett urgulligt mail om att hon inte fattade varför hennes bok fick så mycket uppmärksamhet när min var lika bra.
Hon hade redan köpt fyra exemplar av boken till, och gett bort.
Jag tror att det är det bästa beröm jag någonsin fått.

I förrgår fick hon inte Augustpriset. Fast det egentligen redan stod hennes namn på priset. Skandal.
På sin blogg skriver hon om hur det kändes.

1 kommentar Skriv en kommentar