Jag kan sitta och titta på henne i timmar, lilla Lykke. Hon är så otroligt vacker och har så mycket klokt att berätta. Jag har alltid tyckt att det ser ut som om nyfödda barn vet allt. Som om de kommer från en annan dimension, där all livets vishet har samlats. Det är något med ögonen.
Och det är så konstigt att veta att det är sista gången jag ska uppleva denna, den första magiska tiden med en liten nyfödd människa. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Den här tiden går så ofantligt fort. Jag försöker suga i mig varenda minut.
Älskade, älskade, vackra barn.
Kan man vara lyckligare än så här? Är det möjligt?
