Amelia om sin pappa

Åh vad jag gillar Amelia. Någon gång i livet vill jag jobba med henne, och se hur hon gör. Nu skriver hon krönikor i Expressen. I går handlade det om hennes pappa:

”När min son Filip föddes för 30 år sedan rasade biologin inom mig. Jag ville så gärna veta mina rötter. Vem var min pappa? Hur såg han ut? Jag tog Filip med mig och åkte till Rom för att leta rätt på honom och visa hans fina lilla barnbarn. Vi träffades och han vände sig från mig. Ville inte ha kontakt, hans nuvarande familj visste ingenting. Och skulle jag komma och förstöra hans liv?”

Sedan hörde han av sig igen. När han fick cancer såklart.
”Sparka honom på testiklarna från mig”, sa Amelias riviga mamma (man anar ju var hon har fått sitt jävlaranamma ifrån.)
Men de lyckades faktiskt få en bra kontakt de sista fyra åren han levde. Eller som Amelia skriver:

”Han var en stor skit, men han var min pappa. Jag hade lärt känna lite av mina gener. Det var viktigt för mig. Jag fick tag i en liten rot på mitt släktträd som innehåller så få grenar.”