Under den rubriken skriver jag om Britta Berggren Ericssons bok i tidningen Accent i senaste numret.
Sidan 42. Ni hittar pdf-filen här.
Min krönika slutar så här:
”Men skärp dig, för helsicke! Det är ju du som är mamma! vill jag skrika. Det är en mammas skyldighet att ta hand om sina barn och skydda dem från allt ont. Vilket du har misslyckats med fundamentalt, by the way. Dina barn, däremot, Britta, har inga som helst sådana skyldigheter. De har tvingats vara dina föräldrar alldeles för länge.
Britta säger att hon har varit nykter i ett drygt år nu. Men hon lever kvar i sitt alkistänkande: ”Jag är ett offer. Det är synd om mig.” Hela tiden hittar hon nya ursäkter. Och prackar på sina barn mer skuld.
Alla barn till missbrukare borde ta en time out från sina föräldrar. Gärna på ett par år. Det är vår förbannade rättighet, att slippa tänka på våra manipulerande och sjuka föräldrar ett tag och försöka bygga upp ett sunt liv, bortom all ångest och skuld. Och det absolut minsta man kan kräva av sina föräldrar är att de ska vara spiknyktra när de ringer.”
3 kommentarer
Tack för din krönika Hillevi. Du har helt rätt i det du skriver. Stackars lilla alkoholistmamma som har barn som inte sväljer mer skit nu. Jag vill verkligen inte läsa boken för det väcker bara en massa obehagliga känslor i mig. Dels om min egen barndom och dels med tanke på min fosterdotters alkoholiserade mamma. Hon var nykter i 11 år men började dricka och knarka igen när dottern blev vuxen. Då spelade det ju ingen roll tyckte hon. Flickan bröt ihop och fick panikattacker ett tag men har idag lärt sig att hantera sin mor. Pratar bara med henne när hon är nykter. Vill hon umgås med sin mor så går hon tid på morgonen innan mamma har hunnit börja dricka. Hon vågar ställa krav nu och låter sig inte manipuleras längre.
Charina
Inte för att jag vill älta i eländet (jo, det är precis vad jag vill), men…
Britta Berggren Ericsons yngsta son Albert intervjuades i Expressen den 16.6. 2007
”Att ständigt behöva kontrollera om hon har druckit eller om det finns någon sprit gömd hemma är den absolut största bördan som jag har tagit på mig när det gäller mammas drickande. Mamma kallade det för en ”katt-och-råtta-lek”, en period när vi höll på så. Uttrycket beskriver allt ganska bra.”
Och den numera avlidne sonen Magnus beskriver sina känslor i samma tidning:
”Jag har starka minnen från min barndom. Jag minns bland annat hur min mamma ibland kunde stå och skrika på Jonatan om hur hon skulle ta livet av sig om han inte slutade med det han nu gjorde. Diskussionerna dem PMellan urartade i regel till skrik och bråk som man ständigt fick bevittna. Kanske är det därför som jag fortfarande än i dag alltid ser till att äta så fort som möjligt bara för att middagen ska vara avklarad. Kanske bara för att hoppas att allt ska vara över innan det blir ett bråk.”
”Det finns få saker som kan splittra än människa så mycket som när man känner ett riktigt starkt hat mot en person som man verkligen älskar. Jag kan inte beskriva hur det känns att exempelvis sitta på sin studentmottagning glad upprymd men samtidigt se sin kära mamma läsa upp ett tal när hon är berusad. Jag vet att det var extremt få där och då som såg det på henne. Men jag såg det. Jag minns inte ett ord av talet hon höll, jag har läst det i efterhand och tror att hon kan ha sagt de orden. Men allting som fanns i mitt huvud just där och då var bara att min mamma tyckte spriten var roligare än att se sin son ta studenten.”
”Självklart så önskar jag att jag ofta slapp gå runt med en oro över att jag snart skulle få ett SMS där det står ”mamma tog livet av sig nyss” eller ”nu har vi, förlorat huset”. Denna ständiga oro över att saker ska gå åt pipan för andra har drabbat mig ofta. Jag har många nätter legat och ångrat att jag inte har kunnat skydda Albert min älskade lillebror bättre, eller att jag inte kunnat göra mer för att stoppa alltihop.”
”Jag tror i dag inte att någon av oss vet hur detta ska sluta eller om det ens kan sluta. Jag själv har våndats mycket inför mammas bok och har i ärlighetens namn fortfarande svårt att veta hur jag ska uttrycka mig i frågan.”
Birgitta Berggren Ericson berättar själv i dagens DN intervju: ”Jag skulle aldrig ha haft med mejlen, eller berättat om mina barn, om de inte hade varit med på det. De har läst allt jag skrivit i förväg och godkänt det. Överlag tycke de att det var bra, de har varit generösa.”
Kan inte någon psykopatiskt lagt människa slå något hårt i huvudet på henne?
Hoppas vid Gud att sönerna ALDRIG mera tar någon kontakt med henne…
Lite mera ältande kring detta ämne (tålamod).
Journalisten Maria Karlsson i Aftonbladet 2.4.2007:
”Vi befinner oss på ett möte med anonyma alkoholister eller ett AA-möte som det kallas. Mötet är öppet och vem som helst är välkommen.
– Jag heter Britta och jag är alkoholist, säger Britta.
– Hej Britta, svarar alla.
De första tjugo minuterna kämpar jag för att inte börja gråta, men den resterande tiden inser jag att det är omöjligt och låter tårarna trilla när de berättar sina UTLÄMNANDE och ÄRLIGA historier om nykterhetens skörhet och återfallen som aldrig är längre bort än att sträcka sig efter dagens första glas.
Tidigare på dagen träffar vi Britta i hennes lägenhet på Valhallavägen i Stockholm. Hon ser fräsch ut i en härligt färgglad kaftan. Britta säger att hon inte har blivit nykter förrän under det senaste året, men det finns ändå INGA YTTRE SPÅR som avslöjar hennes tjugo år av destruktivt beroende. Inte som ett OTRÄNAT öga kan se i alla fall.”
Har du sett bilden i dagens DN? Vad har hänt sedan i april? Eller är journalisten Maria Karlsson blind? Eller är detta någonsorts ny journalistik: den intervjuade ljuger allt vad hon orkar – och den som intervjuar gör likadant tillbaka?