Idol 2007!

I dag fick jag ett sådant där wow-moment. Vid korvkiosken av alla ställen. Två fredagströtta barn skulle få varsin varmkorv och det var jättemånga i kö, så jag tänkte först ge upp.
Men så stod hon där. Mamman från lekparken. Vi småpratade lite om barnen och sedan sa hon det:
”Du jag måste bara få säga det. Jag har tänkt säga det så många gånger, men jag ha varit rädd för att det skulle bli pinsamt… men du är min idol!”
Jag blinkade lite förvirrat.
”Joo, du är min idol, jag läser allt du skriver och det är precis som om du skriver om mitt liv. Jag brukar klippa ut dina krönikor i Metro och sätta upp på väggen.”
”Men..”, sa jag för det var ungefär allt jag fick fram.
Jag blev alldeles tårögd och bara kramade om henne. Egentligen vill jag bara ta hela världen i famn när någon kommer fram och säger sådär. Sådant där kan jag vara hög på i flera veckor.
(Och det blir aldrig, aldrig pinsamt. Fråga vilken skribent eller författare som helst. Vi blir bara gudaglada.)

Det går inte att kommentera längre.