Ibland ser hon ut som en lite Eagle eye, en liten örnunge som ligger och tittar på oss med ena ögat. Hon är gudomligt söt. Det borde vara olagligt att vara så söt.
Och vart vi än kommer smälter lokalbefolkningen.
”Åh, herregud vilken liten sötnos!”, säger de. Och vill ta på henne. Speciellt hennes fötter.
”Åh! Vilka lena små fötter! Det är ju inte klokt!”, säger en gammmal tant avundsjukt och tittar på sina egna slitna, väderbitna.
Tvååringen vill också känna på hennes små tår och fingrar. Han lägger sina fötter mot hennes.
”Movitz stooor!” säger han förundrat. Han som alldeles nyss var vår bebis.
Men hennes största beundrare är nog femåringen.
Så fort han får en chans lägger han sig bredvid henne och smeker hennes hår och småpratar. Jag kan bli förvånad över att det är så tyst i vardagsrummet – och när jag smyger in för att titta, ligger de där. Sida vid sida och ler mot varandra.
”Vi har det så himla mysigt, jag och bebisen”, säger han.
Han är världens bästa barnvakt.
