Nu ska jag skriva roman. Det är egentligen en ganska sjuk profession. Åtminstone om man vill skriva romaner som betyder något, som känns. För då måste man in i det där träsket och känna själv. Ja, man och man. Jag, alltså. Jag måste må sådär dåligt som huvudpersonen, för hur ska man annars kunna beskriva hur det smakar i munnen och känns i bröstet när det där han eller hon har varit rädd för hela livet faktiskt händer?
Och det är inte med hoppsanskutt jag studsar iväg till datorn. Jag tar några djupa andetag. Går bort till datorn och vänder. Hittar en massa andra saker som jag måste göra först… som att blogga och sortera barnens strumpor…
Någon slags ordbarjsnödighet som jag inte är van vid.
Men det brukar släppa efter ett tag. För när jag väl är inne i det där träsket vill jag bara få det gjort, så fort som bara är möjligt, så jag får komma ut på andra sidan och kan andas igen.
Usch.
Men det är väl ungeför som jag brukar säga när det gäller det vanliga tidningsmakeriet också: Det är bara att stoppa in huvudet i skiten och jobba!
