I dag är det en debattartikel i DN om barnfattigdomen:
”I Rosengård, med 66,5 procent fattiga barn, är barnfattigdomen 19 gånger högre än i Torslanda i Göteborg, där 3,5 procent av barnen lever i ekonomisk utsatthet. Detta understryker utvecklingen med en ökad bostadssegregation och den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.”
Jag bodde i Rosengård några år i tonåren. Med min missbrukande mamma.
Den enda vi umgicks med i hela Rosengård var en annan missbrukande mamma och hennes dotter. Ibland fick jag kläder av dem, så jag hade något att ha på mig.
Jag har nog aldrig varit så utanför samhället som de åren, på Rosengård. Där lever man på undantag. Inga lagar gäller. Var och en får klara sig själv bäst de kan.
Jag och den andra flickan sprang gatlopp på väg hem från våra bussen när vi kom från våra ”fina” skolor i Malmös innerstad. Det var så många som ville ge oss spö. Så vi höll oss inne. Med våra missbrukande mammor. Det var trots allt tryggare.
Jag skulle tro att allting är sig ganska likt.
3 kommentarer
Tragiskt är vad det är … idag får inte ens ambulans köra in utan poliseskort i Rosengård … då kan man verkligen börja undra över vad som händer i samhället …?!
Det är sig likt. Men med grövre våld och mycket större förakt för Sverige och ”oss andra”.
Sorgligt, men sant..
Mvh
FS
Jag har oxå bott där, och gått i skola där när jag var yngre och känner inte igen den där hemska bilden som alla vill ge Rosengård.
Nu bor jag i en mindre stad och här flödar rasismen, utanförskapet och ”fyrkantigheten”. Jag saknar ofta Rosengård, ta en kopp kaffe med grannarna på gården, handla ovanliga matvaror… Det var kanska hårdare på ett vis – men samtidigt hjärtligare.