Intervju med svärmor

”Hur länge har du gått och tänkt på det här då. På att skaffa en tatuering?”
”Det har väl legat och grott en tid.”
”Men hur länge då, sedan du var tonåring eller…”
”Nej, nej! För guds skull! Jag är ju uppvuxen med att det bara är sjömän och interner som har tatueringar.”
”Men när…”
”Ja, och sedan har jag väl gått och tänkt att ”ska jag kosta på mig det här” också. Du vet hur det är.
”Var det en femtioårskris, då?”
”Neej!”
Hon lät förnärmad.
”Nej, det var meningen att vi skulle göra det då, när jag fyllde femtio, men då fanns det bara ett ställe här och det såg så skitigt och äckligt ut så jag sa att ”jag släpper inte in någon av mina kroppsdelar dit, inte!”
(Så här full i sjutton var det länge sedan modern hörde sin svärmor.)
”Men så öppnade de här unga killarna för ett tag sedan. Och du ska se, det är rena kirurgavdelningen med sterila instrument i små påsar. Fantastiskt fint.”
”Hur kändes det då, gjorde det inte ont.”
”Nej, det river bara lite i skinnet.”
”Säkert?”
”Ja, sen bedövar man väl sig själv efter ett tag.”
”Ja, så är det kanske.”
”Ja, och så var jag i tvättstugan i lördags. Då var en av tanterna där och jag visade upp armen och hon sa att åh! det där har jag alltid velat göra.”
”En av tanterna, hur gammal är hon?”
”Sextiotvå!”
”Nähä?!”
”Jo, och då sa jag att ”jamen gör det då, men sätt den på en kroppsdel som inte drar iväg!”