Jag och Priscilla Presley

Jag har en sak gemensamt med Priscilla Presley. Åtminstone om man får tro Aftonbladets Björn Solfors.
”Det är under intervjuer med er två som jag drabbats av tekniskt haveri – i form av ett kraschat band. Två gånger under fem års tid.”

Björn intervjuade mig om mitt mammabloggande, för ett uppslag i Aftonbladet Family (inne i tidningen i dag, spring och köp!). Först han han och gjorde en telefonintervju på en dryg timme. Sedan mailade han, med rubriken ”Jag är en klant” – och förklarade att bandet hade trasslat ihop sig. Och så bad han mig skriva ner allt vi hade pratat om under den där timmen. (Intressant journalistik, n’est-ce pas?)

Men vad gör man inte för konsten? Jag skrev ner allt klokt jag kunde minnas att jag hävt ur mig (för övrigt en hyllning till alla er som har blivit min storfamilj på nätet) – och skickade iväg och resultatet ser ni alltså i tidningen i dag, lördag. Inklusive faktaruta. Men tror ni han fick rätt på boktitlarna i alla fall? Ack nej.
I rättvisans namn ska det tilläggas att Björn Solfors är en synnerligen sympatisk ung man som har erbjudit mig tolv gratis barnpassningstimmar i utbyte.

Min man, som är lite av en bloggnerd, hävdar å sin sida att det vore tjänstefel att inte lägga ut hela ursprungstexten på sajten.

So, here it comes. Lite bonusmaterial för mina bloggvänner därute.

”Hej Björn.
Jag hinner inte göra något finlir. Två barn ska ha mat och nattas. Du får skriva om det som det passar i artikeln.

Fakta:
Namn: Hillevi Wahl
Ålder: 41
Familj: Maken Gunnar, sönerna Elliot, 3, och Movitz 1.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm
Bloggar. Supermamman.se och Tjockatanten.se
Böcker: ”En fuskmammas bekännelser” (Sveriges första bloggbok!), och ”Från fuskmamma till supermamma”, som båda bygger på Supermamma.se. Hösten 2007 kommer tredje boken om Supermamman, titeln är dock hemlig än så länge.
”Tjocka tanten rockar fett”, från bloggen Tjockatanten.se
”Kärleksbarnet”, min självbiografiska romandebut.

Och så själva huvudtexten:

En del undrar ju om varför det ska behövas så många föräldraböcker och föräldrabloggar. ”Hur svårt kan det vara att ta hand om ett barn?”, säger de.
Men det beror väl på vad man har i bagaget, säger jag.
Vi som inte har haft en sådär rosenskimrande uppväxt, som kanske inte har haft en lill-babs familj att luta oss mot – för oss är det svårt att veta hur man ska vara som förälder. Vi har inte sett hur man umgås naturligt och okonstlat med barn, hur barn tänker och fungerar. Allt vi vet är ju hur man INTE ska vara.

(Här måste man nog skriva att jag har berättat om min uppväxt som alkoholistbarn i den självbiografiska romanen Kärleksbarnet, annars verkar det väldigt, väldigt konstigt att jag plötsligt öppnar mig så mycket om det här.)

Kommer man från en missbrukarfamilj, som jag, eller bara en allmänt dysfunktionell familj, så är det så mycket som är destruktivt. Inte bara drickandet. Alkoholen är ofta bara en form av självmedicinering mot något som är mycket större. Människor som dricker eller drogar gör det ofta för att de är så sorgligt illa rustade mot konflikter eller problem att de inte kommer på någonting bättre. Det är det bästa de kan komma på. Ofta är de alkoholistbarn i sin tur.
Så när man själv står där med sin sömnbrist och ett skrikande barn så är det inte så lätt att vara kaxig – hur bra man än tycker att man har det i livet just då.
På bvc säger de dessutom bara att ”allt är normalt” och alla tävlar i att vara en så bra Vi föräldrar-förälder som möjligt. Och ”föräldrautbilningen” består i att de visar de en fyrtio minuter lång film om hur man kokar potatis och gör egen barnmat. Det är allt. Helt bisarrt!
Jag hade själv inte en susning om hur man skulle göra eller vara i början. Ibland tänkte jag att herregud hur kan de lämna mig ensam med ett barn?! Jag var livrädd att bli som min egen mamma.
Och då var ju min dator och min blogg ett fönster ut mot yttervärlden. Mitt nätverk på nätet blev den kloka, närvarande storfamilj som jag aldrig hade haft. Där fanns tre- och fyrabarnsmammor som visste precis allt. Som var coola och lugna och visste hur man gjorde första hjälpen på småbebisar och hade råd om precis allt: vare sig det gällde konstiga prickar, rutiner eller sömn. Dygnet runt. Alltid var det någon som satt uppe och tittade på mittnytt och korsnytt eller tvärsnytt med ett barn som inte ville sova…
Där var det ju också okej att fråga om allt.

(Kanske är det så också för oss som flyttat in till en storstad att vi inte har familjen nära, som så många har på landet eller i en mindre stad har, där det är naturligt att man hjälper varandra. Nätfamiljen har nog blivit den nya storfamiljen för många storstadsmänniskor.)

Jag hade tänkt att jag skulle bli en sådan där supermorsa som reste jorden runt med mina barn. Men det blev precis tvärtom. Jag vågade knappt lämna Kungsholmen de första sex månaderna. Min första bebis var en känslig och hemkär liten människa som krävde tyst och lugn omkring sig för att kunna fungera.
Man kan väl säga att det var något av en ansvarschock, för mig, att gå från ett liv som självständig kvinna, globetrotter och yrkesproffs – till en tillvaro som total amatör som mamma.
Vi blev ganska isolerade på våra 48 kvadrat mitt i storstaden. Då var också nätet och mina blogg-vänner hela min bekantskapskrets. Mitt sociala liv. Utan dem hade jag nog blivit helt isolerad.

Vi hade inte heller några i bekantskapskretsen som hade barn. Så dem kunde vi inte fråga. Nu, däremot, har alla fått barn eller är gravida. Nu frågar alla oss, nu är det vi som anses vara superproffs, haha! Så här i efterhand, nu när jag har två barn, så kan jag ju undra vad sjutton det var jag var så himla rädd för i början. Men det var verkligen så då, och då var bloggen och nätfamiljen min absoluta räddning.

Sedan var det ju sömnbristen också. Jag fick knappt sova någonting de första tio månaderna. Det är tortyr. Till slut började jag gråta på bvc.
Det var då vi fick rådet att gå till en bvc-psykolog.
”Äsch, det ser man ju att han är helt fulltankad med kärlek!”, var det första hon sa.
”Får du sova något?”, sa hon sedan till mig.
”Näe”, snörvlade jag.
”Då får vi ta itu med det först.”, sa hon. Och på sex veckor lärde hon oss att få vår pojke att sova själv. På ett mysigt sätt. Inte en enda gång behövde han gråta.
Helt fantastiskt!

Jag tror att jag kommer att fortsätta blogga, åtminstone i någon form i all framtid. Jag har ju blivit beroende av det på något vis. Det är som en himlastormande förälskelse. Men nu har nog förälskelsen gått in i en ny fas. Nu är jag mer beroende av att bloggen på ett vardagligt sätt. Vardagsbloggkärlek. Jag behöver få skriva av mig. Att dela med mig.
Det är ju en bra ventil också. Det är inte alla som orkar hålla på och prata barn hela tiden. Då kan det vara skönt att kunna öppna den där mamma-dörren och gå in och verkligen gotta ner sig i barnträsket en stund – och sedan kan man stänga den dörren igen och gå ut och vara som folk, haha!
Bloggandet har annars varit ett skönt sätt för mig att få ett nytt perspektiv på mig själv. Att kunna ta ett kliv åt sidan och titta på mig själv lite utifrån och kunna garva åt att jag ibland lever mig in lite för mycket in i rollen som en hysterisk hemmafru… Även de mest kaotiska situationer kan bli postiva:
”Jaja. Det här kommer i alla fall att bli ett fantastiskt roligt blogginlägg!”
Hemma är det en sådan naturlig del av vår vardag att det ingår i den allmänna konversationen:
”Haha, det är ju en blogghistoria!” kan min man säga, eller ”Men det här får du absolut inte skriva om!”

Just för tillfället har bloggkärleken fått stå tillbaka lite, för det andra: mina krönikor och böcker (allt som är ett resultat av själva bloggandet), hålla föredrag och försöka vara en kärleksfull och närvarande mamma till två små barn.

Jag har ju skrivit sedan våren 2002. Och bloggen är en sådan ovärdelig skatt att ha att gå tillbaka till. Jag vet ju precis vad som hände i januari 2003, hur det var, vad vi gjorde och vad jag tänkte när Elliot låg i magen eller han var sex månader. Likadant är det med Movitz. Jag har ju aldrig hunnit fylla i de där fina böckerna man får – om första tanden eller eller första steget. Men bloggen finns ju där, Och alla andra mammabloggar. Fattar du vilken enorm skatt det är för forskare? Om tio år är ju allt det här kvinnohistoria!
Jag, som inte har någonting kvar efter min mamma, vet hur det är att gå omkring och undra hur hon tänkte när jag var nyfödd. Hur såg hennes vardag ut? Hennes kvinnoroll? Vad tänkte hon? Vad oroade hon sig för? Inget av det finns kvar. Bara några rader i en sjukjournal eller polisrapport här eller där. Men de som kommer efter oss kommer att ha sjöar av material att gräva ur.

Dessutom ville du ju fundera på dina 5 bästa föräldra-tips.

1. Att få barn är som att kasta in en handgranat i ett förhållande. Värt att ta i beaktande när man har småbarn. (Min man brukar säga att ”man har väldigt många frikort just nu!”.)

2. Allt går över. Bra mantra att ta till. För det gör ju alltid det. Även de värsta sömnbristperioderna.

3. Låt barnen vara hemma från dagis när de är sjuka. Barn behöver
återhämtning.

4. Gratis bvc-psykologer som man kan gå till vid sömnproblem. De är helt
fantastiska!

5. Köp en iPod! Egentligen borde alla få varsin i den där lilla väskan på man får på bb. Man kan ladda ner fantastiska radioprogram och lyssna på när
man är ute med barnvagnen.

Favoritblogg: Tjuvlyssnat.se

3 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Det där med hur BVC-psykologen lärde er att få barnet att somna själv, det vill jag jättegärna att du berättar mer om!!!
    Hälsningar Ina med sömnbrist, precis utkliven från kolikträsket

  2. Åh vad jag känner igen mig ( igen!!).Varför var man så himla rädd? Jag har haft en helt normal barndom men ändå hade jag inte en susning om nånting.Glad för att jag träffade dig i Malmö!
    Kram Carolina

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.