Mama är som en sådan där halvneurotisk, anorektisk, tokig mammasyster som man inte kan låta bli att älska, trots allt.
Höjdaren, so far (jag har inte hunnit läsa hela, give me a break, den kom i går och jag har två sjuka barn) är Sanna Lundells gästkrönika på sidan 145.
(Jajamensan, just hon som fick barn med Micke Persbrandt och är dotter till Uffepuffe.)
Hon brukar tydligen skriva en kom ihåg-lapp till sig själv inför julen:
”Res bort, så långt bort som möjligt… Alla i din släkt har julångest, är frånskilda, alkoholister, nyktra alkoholister, neurotiska halvgalna konstnärssjälar med diverse sociala fobier, inklusive du själv. De har också likt dig själv motsägelsefulla romantiska idéer om en White Christmas som aldrig infrias.”
Och så avslutar hon med att i år ska det bli annorlunda:
”Om jag bara tar mig i kragen och gör upp en bra plan så ska det bli en white fucking christmas. På riktigt. Snälla tomten.”
