Modern och fadern har blivit så gaggiga. Som två pensionärer uttalar de pinsamma självklarhetet högt hela tiden.
Som när de var på besök hos Bosse. Bosses mamma hade plockat fram en back med leksaker.
”Jag hade nästan glömt att vi hade de där leksakerna. Vi städade undan dem för länge sedan, men så plockade jag fram dem i går.”
”Ja, och då blir de nästan som nya”, sa modern och fadern med en mun.
Och i samma ögonblick ville de slå på varandra för att de blivit så förutsägbara.
Och varenda gång de blir bortbjudna händer samma sak. Barnet drar genast iväg med fadern till ett annat rum och försöker demolera någon stereo, video eller dab-radio. Modern sitter kvar i köket med värdinnan och konverserar. Hon försöker prata om världspolitiska saker och den feministiska kampen, men hamnar alltid till slut i samma träsk: Det tokiga familjelivet.
”Och vet du vad fadern gjorde häromnatten? Han vaknade och undrade förskräckt var det andra barnet var, för han hade bara ett barn i sängen. Han lyfte till och med på storebror för att kolla att han inte låg på bebisen. Men nejdå, ingen lillebror. Då gick han runt i hela lägenheten och letade efter det andra barnet. Han kollade dörren. Den var låst. Alltså kunde bebisen i alla fall inte ha gått ut. Jaja, han kommer väl och lägger sig när han blir trött, tänkte fadern och gick och lade sig igen.”
Modern skrattar.
Värdinnan tittar förbluffat på moderns jättemage.
”Men vadå? Ni har väl ingen bebis än?”
”Nej, just det”, fnissar modern. ”Tokigt, va?”
Värdinnan ler lite och vänder sig åter mot grytan med bulgurriset.
”Och vet du vad han drömde en annan natt då?”
”Neej?”
”Att han hade värkar! Riktiga jättevärkar och han tyckte det var skitjobbigt, för det var ju inte alls dags än!”
Modern fnissar ännu mer.
”Så nu vet han precis hur det är att föda barn. Snacka om jämställd man, va?”
”Ja…jo…”
Värdinnan hackar tomater, nästan maniskt.
I samma ögonblick kommer fadern in. Han ger modern den internationella signalen för ”Mina historier har tagit slut, ska vi byta rum?” och modern går ut i vardagsrummet och försöker dra ut barnets fingar ur videoapparaten medan hon konverserar med värden.
”Vet du förresten vad fadern gjorde härom natten…”
Hon målar upp hela scenen igen, med liv och lust, ända tills hon ska komma in på slutklämmen – då harklar sig värden lite besvärat:
”Joo, han berättade just det.”
Det visar sig att fadern har berättat exakt samma historier för värden. De har ju inte så mycket att berätta nuförtiden. Och modern anar att han just i detta nu står och berättar samma historier för värdinnan, som inte tyckte det var så mycket att komma med första gången hon hörde dem.
Modern suckar. De har helt enkelt blivit gaggiga.
Efter maten (”Det här var ju fantastiskt gott! Jättegott! Verkligen! Vad är det du har i?”) samlas alla i vardagsrummet och herregud, vad ska de prata om nu då?
Värdparet plockar fram semesterbilderna från Polen.
Modern kväver en gäspning och försöker kommentera lite intresserat:
”Jahaja, där är ni på stranden, vilka fina solstolar. Och uppe i bergen, nej, dina fötter ser inte alls stora ut i de där gympaskorna. Och där är ni framför någon kulturbyggnad, jaså, från Stalins tid, tänkasig.”
Hon kväver ännu en gäspning, men piggnar till inför nästa kort med en massa bakhuvuden på:
”Åh, var ni på konsert där också! Vad roligt!”
Värdparet skruvar lite på sig.
”Nej, det är Auschwitz.”
Då börjar fadern fnissa.
Modern vill sjunka djupt ner under soffkuddarna och gömma sig. Hon känner instinktivt att ungefär nu är det nog dags att gå hem. Hela hennes repertoar är slut.
”Nej, om vi skulle ta och dra oss hemåt. Det är ju en dag i morgon också.”
